En druva kom i kläm

Jan Karlsson, kulturjournalisten som alltid verkar besitta en lite högre kunskap än oss andra, blev lurad på några tior när han köpte en ett år gammal Aluma-kalender. Vilken tur att han kunde skriva en kort samhällsfilosofisk kulturtext om detta till åtminstone en tidning. Då gick han ju minst femhundra spänn plus mitt i det gnälliga nederlaget.

”Har du hört den om kaffet?”
”Nej.”
”Det var svagt.”

Kent Hansson i Kvällsposten bullrar som vanligt på och kan inte på något sätt se att det skulle finnas något fel hos hederliga välbetalda gamla uvar inom idrottsrörelsen. Han skövlar unga sportkrönikören Anja Gatu med största motorsågen och får meningen om att Lars-Åke Lagrell visar prov på ”okunskap och på sätt och vis rasistiska tankegångar”, betyda att Gatu kallar Lagrell för rasist, och att hon dessutom är enkelspårig och en slugger.
Man häpnar.
Kent Hansson sluggar minst en gång i veckan. Om han får skit är det bara för att han är en vit medelålders man. Han har aldrig fel. Han har samma inställning som Bush. Köper man inte vad jag säger rakt av så är man mot mej.
Man hatar inte USA för att man tycker att det är konstigt att Behrang Safari får vänta i över tre timmar i Houston bara för att han är född i Teheran.
Själv är jag väldigt nyfiken på USA. På hela landet. På alla länder som finns inom landet.

Ut och in genom blåsten. Elsa fyllde fem år igår. I söndags hade vi kalas. Johanna och jag gjorde smörrebröd, Räkor, leverpastej med bacon, champinjoner och smågurkor från Spanien. Rostbiff med riven pepparrot och smågurkor från Spanien.

Något mer än tretusen dog elfte september (även om man inledde med dödssiffran 7 600 för att snabbt kunna rättfärdiga snabba bombningar i Afghanistan). 151 000 civila har dött i det senaste krig som USA startade mot Irak. Frihetskriget.

Vi ska snart åka till Spanien, Gran Canaria på afrikanska breddgrader, gurksäsongen är igång.

Jag är så oerhört trött på svart- och vittänkandet i medier och i människors huvuden.
Var är nyfikenheten?
Var är den spontana reaktionen, åh, en människa som har andra erfarenheter än jag. Så intressant, honom/henne vill jag prata med, lyssna på.

”Har du hört den om kaffet?”
”Ja.”
”Det var starkt.”

Nä. Jag vet redan allt. Jag vet hur allting är. Säger antagligen Kent Hansson.
Min värld kan gå sönder. Jag kanske måste omvärdera. Jag kanske måste lära mej att bli en människa. Jag måste kanske säga förlåt, jag hade fel.
Nä, på med sluggermentaliteten och krossa ensidigt och blint istället.

Och jag är visst en man i medelåldern, vit som ett spöke av äckel och rädsla för vad den här världen kan åstadkomma. Från alla möjliga håll.