Det är mycket mer enkelt och komplicerat än så

Det är morgon, söndag. Det ljusnar. Det gör det alltid.
Jag ska inte gå i kyrkan idag heller.
Min pappa går ibland i kyrkan för musiken.
Jag går in i tomma kyrkor, för lugnet och lukten av gammal sten.

Det handlar inte bara om alkoholism. Kanske handlar det om att ha varit/vara utsatt för en kraft så stark att allt blir självklart: Jag kan vara stolt och tuff, kanske ung. Jag kan också vara fast i en föreställning om hur det ska vara. Men jag kan inte gå ensam denna mörka slingriga stig.
Det gör mej trött.
"Om du tror att du kan klara allting själv, då har du ett hjärta av sten", sjunger Ulf Lundell på skivan Evangeline. Sökandet. Viljan att söka dom svåra och invecklade svaren, även om man aldrig får veta allt.

Det handlar inte om en kyrka och en tråkig präst och styltiga ord.
Jag vet inte vad jag tror på. Men jag är såpass ödmjuk att jag är tacksam för allt jag fått, allt som jag inte vet om jag är värd.
"Lyckan är en följd av dina handlingar, och inte nåt du får." Kanske är det så.

Den som inte talar är död. Kristian Lundbergs bok som jag ofta söker mej till.
Att börja varje dag med att gå ner på knä.
Att åtminstone låtsas tro.
Att erkänna att man inte klarar allting själv.
Även den envisaste tallen fälls i skogen med ett brak, blir en sur stubbe.

Jag svettas i kyrkan när mina eller andra barn döps i Guds namn. Jag känner en svag doft av förljugenhet när för tidigt döda begravs och en präst du aldrig kände vill ge mej tröst med ord som blivit karikatyrer. Jag smakar artificiell lycka vid krämiga bröllop.

Och ändå, går jag ner på knä på något sätt varje morgon.

Så. Det var dagens predikan. Solen är på väg att gå upp och ta över.