Kom mina heliga vänner

I en annan tid skrev jag om en annan tid. Någon gång i slutet av 1999, eller möjligen början av 2000. Jag tror att texten först publicerades på Serums hemsida, men jag skickade även den till Kvällsposten där jag var med då och då, till Stephan Linnér.
En helt annan tid. Jag drack mycket och kände mej missförstådd. Hade gett ut två böcker. Av någon anledning skrev jag ett gratisvykort till Stephan Linnér, på Pickwick i Malmö. Ett något fräckt och otrevligt vykort, vill jag minnas.
Stephan blev i alla fall inte glad, ringde upp mej, och jag bad om ursäkt. Sen började han prata om den här texten som han hade fått några månader tidigare, som han gillade. Och det var så att det skulle bli Beatfestival i Malmö. Jag skulle vara med. Bob Hansson, Magnus Ödmark, Lena Måndotter, Carolyn Cassady, Per Planhammar, Gunnar Harding, Einar Heckscher och många fler ...
Så den här, Kom mina heliga vänner (inte min rubrik) publicerades samma dag som festivalen invigdes på Centralen. Någon gång i september 2000.
Som följer:

”Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata, tokiga efter att bli frälsta, som trår efter allt på en gång, dom som aldrig gäspar eller säjer något likgiltigt utan brinner, brinner , brinner som otroliga romerska ljus, som exploderar som stora spindlar mot stjärnorna och i mitten ser man en blå smäll och alla brister ut i ett ååååh!”
Ur På drift

Vi vill ha hela världen! Vi vill ha livet ... hela tiden. Vi är unga och vackra. Vi kan ta allt.
Men en sorg bränner i dom tysta sekunderna. Det är den kristallklara ensamheten som vi aldrig vågar möta. Det är den vi flyr från i alla äventyren längs vägen som dammar och bränns.
Det gör för jävla ont i dom tysta sekunderna. Det smärtar för mycket när vägen inte längre är en vit V-ringad T-shirt och en ask Marlboro tajt klistrad vid den muskulösa överarmen. Och hyran ska betalas. Och hon som du älskade igår är ful och på smällen.

Det var inte skönt eller vackert när Neal Cassady dog ensam på järnvägsspåret i Mexico 1968. Utpumpad av drogerna och drömmarna som vägrade slå in. Utpumpad av sej själv och allt han borde vara.

Det var inte stiligt när Jack Kerouac var uppsvälld och reaktionär hemma hos morsan i slutet av sextiotalet. Det var ingen omtyckt visionär som ringde och tråkade ut sina gamla kompisar på den ständiga fyllan. Det var inget festligt geni som dog 1969.
Men branden fortsätter att brinna. Det är boken som sprakar och gnistrar.

On the road!
On the road, Jack.
On the road, Neal.

On the road, Allen, när du torkade upp ännu en av dom för tidigt dödas stinkande spyor.
”Jack Kerouac satt bredvid mej på en nerrasad järnstolpe, kamrat, vi tänkte samma själatankar.”
Ja, Allen, du som kanske var den bäste. Du som kanske visste mest. Jag glömmer aldrig allt du sa, allt du skrev. Jag vägrar att glömma allt du stred för. Jag minns alltid hur vackert du brukar sjunga i mina drömmar.
”Se på solrosen, sa han.”
Holy, Allen, holy, holy, holy, det är du.

Vägen är en tuff väg att vandra. Och roliga minnen är inte svåra att minnas. Det är allt det andra ...
Men, Sal Paradise, jag tänker på gamle Dean Moriarty. Jag tänker på den unge Neal Cassady i Denvers vinfyllonätter när man sov med röven hårt tryckt mot det hårda. Jag tänker på en nioårig Neal som aldrig fick lära sej allt han ville vara. Allt han kunde bli.
Jag tänker på Dylan Thomas, som aldrig kunde hjälpa er på andra sidan Atlanten. Dylan Thomas av samma skrot och korn. Dylan Thomas med samma katapult i bakfickan som han aldrig fick att fungera. Dylan Thomas som reste till Amerika bara för att dö.

Jag drömmer om en stilla flodkrök i Waless där Jack hade kunnat sitta lugn, kunde dricka en öl, fånga en fisk, leva ett liv. Jag drömmer om den ruttna soppa som ständigt puttrade på vedspisen, som ett sista halmstrå familjelycka, medan Dylan Thomas söp och skrev Do not go gently into that good night. Jag drömmer hela tiden om den sol som alltid sken för hårt på mina sargade hjältar.

Hej Jack! Jag tänker på alla unga flickor som bara var bröst och fittor och pelare att klistra affischer på. Jack ... alla dom du inte vågade gråta inför. Alla dom som bara blev skåror i Neals pickadolla.

Jag tänker på Burroughs döda fru.
Döda Burroughs.
Döda Allen.
Döda Neal och Jack.
Döda hela världen som älskade livet.
Det finns inte så mycket kvar. Jo två trippade buddister knullar baklänges i San Francisco. Oj, tre marijuanastukade collegekillar från Oklahoma bestiger ett berg norr om Big Sur.
”Kerouac, fan, Kerouac ... han är fucking Gud.”
Hallå grabbar. Det är inte roligt längre.
Men branden slutar inte brinna. Livet slutar aldrig ...
Vi vill ha hela världen!
Och vi ska ta den!
Holy, holy, holy! Där ligger vägen igen, nykrattad och vacker. Och kolla som asfalten blänker när sommaren dundrar in!
Så kom mina heliga vännar som jag aldrig har träffat. Som jag känner mer än någon annnan. Mina bästa vänner som har gett mej mina bästa världar. Kom så ger vi oss av. Alla väntar på oss!

”Så när solen går ner i Amerika och jag sitter på den gamla förfallna piren och ser på de långa, långa skyarna över New Jersey och känner hela det nakna landet som rullar i en enda otrolig våg över till västkusten, och åkandet på vägen, och i Iowa vet jag att barnen gråter nu på dom ställen där dom låter barnen gråta, och i natt är stjärnorna släckta och vet du inte att gud är Nalle Puh? Aftonstjärnan håller just på att sänka sig och sprida ljus över prärien, och det är just innan natten kommer riktigt, som välsignar jorden, förmörkar alla floder, höljer topparna och viker in den sista stranden, och ingen, ingen vet vad som skall hända någon utom den trista traden att bli gammal, jag tänker på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Gamla Dean Moriarty, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty.”
Ur På drift