I orkanens källare

"Jag öppnar mitt fönster, öppnar det på glänt. Där kommer dom förbi, alla jag älskat och känt. Dom kommer som utkastade från himlen återsänt, alla jag hatat och bränt."
Full pott. Jag ska skriva en musikal. Dom ska passera revy, Påven i Polen. Munken från Munkedal. Husarfrun från Husqvarna.
På snirklig parad ska dom vandra och vändas in och ut, dissekeras. Horbocken från Härslöv och hans ordblinda hustru (från Härslöv).

Jag är uppvuxen i Wales, alldeles intill mjölkhagen. Där är vi vana vid stormar från väster. Dom har format oss och vi rycker på axlarna nu, när vi har lärt oss läsa. Int visst vi att det var så förskräckligt när vi hörde suset genom stenväggarna som ständigt eroderade.

Jag glömmer aldrig det där trädet som såg så hållbart ut. I parken där huset låg. Det där slottet som malde sej själv till en hög. Det tog exakt hundra år. Men jag glömmer aldrig trädet som jag klättrade upp i. Grenen som såg så präktigt massiv ut. "Du klarar det", var det någon i brun keps som skrek. Och jag tog alltid ett steg till. Tills jag föll.
Man kan vinna allt man inte har. Man kan slarva bort allt man har. Man får välja själv.
Vi ses i salongerna, Sören. Så får vi se om det blir hackat eller malet. Men det ska ätas. Säkert, Sören.