Stenen vid kanten av branten

Det stormar inte i vårt vattenglas, men det går vita gäss på sundet.
Ännu en morgon i Borstahusen. I det här rummet. Det fanns en gardin med blåa elefanter för tjugofem och trettio år sen. När jag försökte sova här varje kväll. Jag hoppade ut genom det här fönstret på andra våningen en gång. Jag tror det var kärlek. Och en del alkohol. Och kanske drömmen om att flyga iväg.

Det står en sten vid torget där man säljer begravningsblommor i Helsingör. Där man säljer pölse. Där man rullar sina klirrande väskor.
Det står skrivet: Tack vårt brödrafolk för hjälpen. Ungefär.
Väldigt få stannar och läser.

Jag köpte en mycket begagnad elorgel. Windy och jag spelade i det här rummet (eller i hans rum, vi hade två studios), vi jobbade med färdiginspelade rytmer. Sänkte tempot. Vi ville ha längre låtar.
Nu jobbar jag med att allt ska bli kortare, sitta som en exakt smäck. Att vandra i tweed ut i den walesiska ebben och vara rädd för floden. Jag vet inte, jag har kanske blivit för gammal för sånt.

Vi tippade igår, Windy och jag. Elsa var också med. Hon trodde att vi skulle på Tippen. Vi satt på Akropolis. Jag vet inte hur det gick. Men Liverpool borde ha vunnit. Men varför skulle vi vinna. Varför just igår.
BoIS segrade, fem-två. Våren får kämpa, men nog går det mot ljusare varmare tider.

För en timme sen var gässen på sundet vitare och större. Vad säger du om det, gåsodlare Valfrid Lindeman, son till Malte Lindeman. Det sägs att gåsodlingen går mot bistrare tider, stämmer det?
"Yes."

En bok jag önskar att förlaget skickade till mej, som tack för att jag försöker vara en god människa. Boken om Tage Danielsson. Men jag har alltid varit feg på att fråga om en chans.