Down by the river

Kajsa och Malenas Vi kan göra det igen är tillsammans med Leonard Cohens Famous blue raincoat världens bästa låt om att sträcka ut en hand, när man egentligen borde se att det inte finns några fler avhuggna händer att kasta som pärlor till svinen.

Någon har skrivit att Neil Youngs Like a hurricane är en låt som börjar där andra slutar, det kan jag hålla med om. Moneybrothers Just another summer har samma tendens men når givetvis inte ända upp.

Jag tycker om att titta på alpin skidåkning, längdåkning, tennis (jag växte upp med Björn Borg, Ingmar Stenmark, Wilander, Gunde och Wassberg) och golf. Då brusar jag upp i en nationalistisk yra för vissa aktörer.
Igår såg jag Robert Karlsson få pris på Idrottsgalan som var sådär präktigt småskojig och trist. Jag har tävlat mot, spelat med, Robert Karlsson för något mer än tjugo år sedan. Han höll ett innerligt och ... präktigt? tal. Jag blev glad för Robert Karlssons skull, han har kämpat länge och bra.
Men, poängen, det jag tycker bäst om att titta på är ändå handboll. Den glöden och ärligheten som tillhör sporten tilltalar mej mycket.
Skidskytte förstår jag mej inte på.

Man ska inte ha för stora kläder, hellre lite för små.
Jag är kanske en snobb, en något slarvig sådan.
Igår sa jag till min fru att jag var en modern, den nya tidens, bohem. Jag vet inte om det är sant. Jag kanske bara är Mats Ronanders lillebrorsa på åttiotalet.
Jag skiter ganska ofta i vad människor har för åsikter om min klädsel, trivs jag i kläderna så trivs kläderna på mej. Då strålar det utåt, det är min devis.
Fast sen har vi ju normerna som långsamt kväver oss, ständigt.

Dom två viktigaste låtarna någonsin är ju givetvis Barn av vår tid och We`re only in it for the drugs och, okej, dom tre viktigaste, Sexnolltvå.

En låt som borde slutat innan den började är den där skiten med Takida, Curly Sue. Hur kan någon överhuvudtaget tycka om den, amerikansk tidig nittiotals mainstream som var dålig och omodern redan då. Ja ja, sången handlar om sångarens fru, so what? Skit är skit, om än i foliepapper.

Det är sällsamt när man nästan börjar gråta, i alla fall fäller några tårar, under morgonens cykeltur. Här är mit hav, här lever jag, här försvinner allt som gör ont annars.
Jag har malt om det, skrivit om det, otaliga gånger. Men, det sketna lilla havet, mitt Öresund, vad vore jag utan dej?

Man ska möjligen med ett halvt getöga snegla på andra. Men, använd bara det du omedvetet suger in i dej, det är det som är du. Det gäller allt, flickor och pojkar.

Man ska heller inte underskatta Jonis platta Blue och givetvis inte Like a rolling stone.

Jag använder mej av ganska små och tajta badbyxor. Jag tycker att stora shorts är fula. Allt började med att jag märkte att man simmade bättre med ”vanliga” badbyxor. Så enkelt. Så moget. Mer bekvämt, alltså. Så är det med kläder också. Därför kan jag inte ha håliga jeans, inte brallor som hänger så lågt och spänner över låren. Dessutom ser det löjligt ut. Dessutom ska jag fylla fyrtio i juli.

Nog med mode, ska vi gå över till litteraturen? Ja.
Det kom ut en tidning i samband med Malmöfestivalen -97 eller -98, den hette Ordet. Den är nog svår att få tag på idag. Jag var med, och flera malmöförfattare. En av redaktörerna var Kristian Lundberg: ”Klockan är strax sex på kvällen och fortfarande är det en människa jag vill vara; ingenting annat. När jag som tolvårig pojke stod vid fönsterkarmen till lägenheten min mor hyrde vid Bennetsväg 45 c drömde jag om denna frihet: att handla efter det jag tror på. Att få lov att fritt blåsa genom gatorna som ett torrare löv i september.”
Det var just det jag ville säga.