Wednesday, January 07, 2009

Trasiga glashus

Jag tror att skivan heter På andra sidan drömmarna. Jag tror att den kom 1996. Jag vet att det är en dubbel och att Windy har den. Jag vet att det är Ulf Lundell. Jag vet att låten heter Paradise Park.

Vi kan ta det från innan Bellman, att vara nere i rännstenen. Att vara patetisk och fullkomligt ärlig och förkrossad. Och ändå en förljugen ... människa?
Vi är många som har varit där.

Det var ett nummer av Ariel, det handlade om Ulf Lundell. Jag vet att Kristian Lundberg skrev en text, jag tror att den handlade om ”tillnyktringsromanen” En varg söker sin flock. Ulf Lundells bästa eller nästbästa bok, vedervärdigt bra i sin ärlighet.
Den innehåller ju allt det pratiga, givetvis, men den är ett öppet sår när den är som bäst.
Man kan läsa nämnde Lundbergs Den som inte talar är död.
Man kan också läsa min Och fortsätta vidare bort.
Om man orkar och vågar.

Det var i januari 2001. Jag och Johanna åkte till Teneriffa. Jag var ett plufsigt vrak. Vi tog oss till den där djurparken (som vi några år senare besökte med Elsa). Vi satt vid en bar med swimmingpool, jag slängde i mej själv eller ett par solglasögon. Johanna var så förtvivlad.

Vi kan ta det från Baudelaire. Vi kan ta Gargantua. Vi kan ta vad ni vill. Vi kan ta Birgitta Stenberg. Temat blir aldrig nytt. Bara annorlunda. Vi kan tvätta Bukowskis solkiga byxor eller T-shirts. Vi kan flyga med Dylan Thomas från Wales till New York till döden. Jack Kerouac och Neal Cassady.
Vi kan läsa Ann Heberleins förenklade utläggnignar om On the road.
Min tolkning: En annan tid. Jack var inte stolt över livet han levde, han ville bara berätta hur det var, en efterkrigstid där dom första tonåringarna föddes. Där möjligheterna och I-landsupproret föddes
Dessutom, alla präktighetsministrar: Det var en annan tid, en annan syn på män och kvinnor.
Idag: Det är en annan tid, ni/vi kommer att bli lika bespottade i framtiden, vi med all vår överkonsumtion. Vi skrattade åt Siwan, Slit och släng (som dom uppförde sej då), och ändå gör vi likadant, fast värre, nu.

Jag gick förbi två trafikskyltar som visade vägen till Paradise Park, i Los Cristianos på Teneriffa förra veckan. Jag tänkte på Ulf Lundells sång, på ett sätt ett hån mot snobbarna: ”en ö i Atlanten, ingen jag känner vill veta av”. Jag passerade kinakrogen Slow Boat som också besjungs i den långa vackra sången. Jag gick in och åt. Det var inget särskilt, en kinakrog bara, fast med havsutsikt.

3 comments:

Windy said...

Ja, jag har den skivan, den heter "På andra sidan drömmarna" och den kom 1996. Om Uffe hade kokt ner den till en platta hade den varit fantastisk.

jones said...

Ja, det ska ju alltid bluesboogierockas lite också, dessvärre.

Magnus said...

Vacker text om...dina olika inspiratörer ?
Jo...jo men jag kan förstå Ann Heberlein också och hennes erfarnheter. Msgnus Eriksson skrev i mitt tycke en mycket bra recension av nyöversätningen av "On the road" i Svenska Dagbladet.