Trosbekännelse

När jag gick in från boden igår, efter att ha arbetat och var hungrig, satte jag på textteven för att kolla nyheterna. Sen, när jag åt, zappade jag runt en smula, fastnade för den hemskt präktiga (men säkert välmenande) Oprah. Hon samtalade med Tatum, John McEnroes förra fru, Ryans dotter. Hon var stark och stolt och blödande. Hon berättade om sitt missbruk, om sina återfall. Alkohol, kokain och heroin. Gud. Jag grät. Jag måste börja gå till AA igen, inte för att det är nödvändigt, men för att få prata med människor som förstår hur det är. Människor som har kunskap och erfarenheter och vet att missbruk är en sjukdom som ständigt finns kvar, även om man är nykter.
Människor som vet om skam och skuld, vad dom känslorna ständigt gör med en. Sådana som Tatum, hon som växte upp med två berömda skådespelarföräldrar, fick en rekordtidig Oscar.
Var fanns hon i livet?
Hur skulle hon göra?

Jag lyssnar väldigt ofta på Jungleland och Born to run med Bruce Springsteen. Bäst är ändå Candys room och Badlands. Darkness on the edge of town, Racing in the streets, Thunder road, For you, Sandy och den: “Hey Eddie, can you lend me a few bucks” Meeting across the river. Point blanc. Fast allra bäst är väl Independence day.

Grusvägen du ramlar på med mopeden som du snott, hur du fastnar och släpas med när du ramlar, såren du aldrig blir av med.
”Hur kan du göra så mot oss?!”
”Vi som alltid har velat ditt bästa, och du sviker oss!”
Sådana saker berättade Tatum om.

Det finns så många vackra böcker skrivna av Göran Tunström. Han led en del, vad jag förstår. Men det fanns ett sagolikt skimmer över dom flesta av hans romaner, den svenska magiska realismen. Och Leonard Cohen. Och allt i Görans sätt, han var den som ville bevisa, underhålla. Och allvaret.

Jag har inget emot sjöar, men jag älskar havet. Jag kan inte leva utan havet. Jag kan inte leva utan vägen ut.
Det finns så många historier om aborrar och gäddor och ekor och kräftfiske. För många för min smak. Jag kommer från västra Skåne, vi skiter väl i sjöarna.

Det finns en bok av Peter Kihlgård som heter Koncipiering av en gädda. Den bör man läsa långsamt och funderande.

Jag såg ingen kyrka i Los Cristianos. Jag brukar annars gå in i kyrkor. Jag har det nog från min pappa, men han gör det antagligen mest för musiken, tror jag. Jag brukar gå in och sitta, känna någon sorts lugn i fuktigt jordig miljö och stillhet. Jag tror att jag söker. Jag vet att jag letar efter en röst som vill lyssna på mej.

Förstår ni? Jag lyssnar på Van the Man, In the garden. Han har sin tro.
Förstår ni? Havet är min kyrka. Det är där jag ibland tror att jag träffar Gud. Det är där jag söker och hittar min frid. Panteism, kallas det väl. Det var den store fransmannen som skrev om det för längesen, Rousseau, alltså. Emilè, hette den det? Pojken ute i naturen. Jag minns inget längre.

Det är januari nu, den jävligaste av månader. Jag gör allt för att överleva och inte vara alltför hemsk mot dom barn som jag just såg sova så sött. Det stiger i luften.