Vargtimmen

Jag lyssnar på gamla singlar. Hadars Lady Antoinette, min första skiva när jag var fem eller sex och hade en attacheliknande skivspelare.
Jag lyssnar på Vargtimme med Dan Hylander, baksidan på Babel torn, ledmotivet från teveserien Åshöjdens BK.

Jag vaknar ofta i vargtimmen, känner den ångesten. ”Du drömde och inget mer”, sjunger Dan Hylander. Man får hoppas det. Ta sej ur oron och dom jobbiga drömmarna. Gå trött mot dagen, tröttare och tröttare.

Max Lundgren stammade från Landskrona. Han skrev mycket bra ungdomsböcker. Han dog för tidigt. Jag träffade aldrig honom, men beundrade honom. Det fanns ett patos. Riktiga författare äger alltid patos. Det kan dom fjantiga nyliberalerna skoja hur mycket dom vill om i sina fula men dyra kläder. Men det är så världen fortsätter att finnas, för alla. Patos.

Det finaste någon recensent skrivit om mej är: ”Han vill bara berätta som det är, långt nere i folkdjupen. Och det gör han, med trovärdighet, tonträff och integritet.” Det var om Och fortsätta vidare bort.
I en annan recension, om En sång för Sonny och Karola skrevs det: ”Det är frågan värt om någon annan författare i Jonas Berghs generation skriver en mer angelägen prosa? Jag tror inte det.”
Detta citerar jag inte som någon gorillas bankande på bröstet: Jag är störst bäst och vackrast. Jag citerar det för att det är sådana ord jag tänker på när skrivandet är motigt. Jag skriver om det också för att det i hela min kropp brinner ett patos. Det är något som kan gå ut över människor som står mej nära.
Jag är en skitstövel ibland, med patos. Vafan då för?

Jag tänker på Tony Samuelsson när jag hör på SH:s (Staffan Hellstrands åttiotalsband) platta Söndag. Första låten är en hyllning till Ivar Lo Johansson. Se där, tre människor med patos som jag beundrar.

Jag minns en dag för mer än trettio år sen. Vi hade byggt kojor. Det var ett krig om en poster på Sweets trummis Mick Tucker, naken på en leopardfäll. Jag var yngst, vi kastade stenar på varandra. Jag höll på at träffa en gammal dam. Allt kommer tillbaka. Karma. Kanske.

Jag vaknar ofta i vargtimmen.
Och bilar ska lastas, bilar ska lastas, bilar ska lastas.
Jag försöker hålla ut.
Det är skönt att det finns glädjestunder också. Att man kan leta upp dom.