augusti

Baden i september känns renare och friskare. Saltare. Biter bättre på ett skönt sätt.

Sen sitter jag i en fåtölj i besöksrummet. Hon berättar saker som jag känner till. Hon berättar saker som jag inte känner till. Hon berättar dråpliga historier om sorgliga händelser. Jag berättar likadana från mitt liv.
En timme går, och en kvart eller tjugo minuter till.
Vi ses nästa vecka.
Jag kommer ut och musiken börjar i öronen. Jag trampar min cykel och fylls av den känslan: mycket är möjligt.
Jag fylls av liv och frid.

September var annorlunda förr. Mörkret kom fortare. Dan Hylander var viktigare.

Dom brukade ta bort brädorna på bryggorna i september. Dom byggde torn att klättra upp på. Däruppe, jag tänker på ett Lucky Luke-album och den alltmer ensamme Joe Dalton. Det kan ha varit Bröderna Dalton i Mexiko, den med Tabasco. Fast Tabasco finns även med i äventyret där Luke fraktar Billy The Kid till rättegång. Minnet blandar sej i september.

Först Lloyd Cole, sen Tom Waits. Passar bra i september.

Jag har så mycket att göra nu. Olika saker, dom flesta roliga och nödvändiga. Några bara nödvändiga. Så ånga olika projekt att slutföra och påbörja. När jag egentligen bara vill ha lugn och ro och tillräckligt med pengar för att bara kunna skriva romanen om henne. För att sen, i lugn och ro, skriva romanen om honom. Och alla dom andra i deras närhet.

Det var i september. Tjugofyra år sen, kanske tjugotre. När september var höst och alla sånger hette Ensam i ett vimmel.