Blåst i hjärnan
Leonard Cohen fyllde 75 och jag bara tänker på ett öppet fönster på Öresundsgatan i Landskrona i början på nittiotalet. I mars när våren var mycket mer ljummen på natten än den borde. Eller morgonen, den tidiga morgonen.
Vi pratar gärna om mystiken och myten. Bara för att vi inte känner personerna, bara för att vi så gärna vill känna dom, bara för att vi inte förstår att dom är oss så alldeles fjärran.
Och myten. Dom vi borde försöka förstå. Dom vi borde försöka lära känna.
Oh, nej. Det är som jag känner grabben i Backstreet Boys.
Oh, nej. Jag skulle aldrig kunna lära känna min granne, vi är alltför olika.
När man ser militärer tränas på teve, svenska eller amerikanska, kan man tro att det är ett skämt, en parodi. Med alla hårda och nedsättande ord staplade som hjärndöda klyschor på varandra.
Men det är det inte.
Det finns en tragisk historia om en man som hängde sej i en park alldeles nere vid havet. Den skönaste av platser.
Man sa att han var som alla andra.
Från hus till hus spred sej chocken. Han var ju alltid så glad och trevlig. Tyckte om sin familj.
Från hus till hus när locket lagts på spred sej skräcken. Om han var som alla andra .. Om vi är likadana ...
Från hus till hus bestämde man sej: Han var allt lite egen.
Jag slutar aldrig tänka på igelkottarna i mitt liv. Jag har samlat dom till en enda, dom ser ju likadana ut. Jag håller innerligt av dom. Och några ungar. Dom tillplattade döda sörjer jag bara, förbannar oförsiktiga bilister.
2 comments:
Gräv där du står, eller hur ?
Det finns inga större sanningar på Kap Verde än det finns i Klippan.
Sanningen och glädjen får vi nog mödosamt gräva i vårt inre för att mejsla ut ...
Och så det där att vi är så förbannat speciella, det tror jag inte på, jag tror det fantastiska med mänskligheten ligger i att vi är så oerhört lika över hela världen.
Samma behov av mat vatten och kärlek.
Och visst är det skönt att vi alla har det så bra och jämlikt. Eller hur ?
Men i musiken har mycket ofta de så kallat underutvecklade länderna en överlägsenhet som lyser.
Från just Kap Verde stammar en sångerska som heter Sara Tavares, andra generationens invandrare i Portugal, en helt fantastisk sångerska som jag hade den stora äran att få lyssna till på Dunkers kulturhus igår fredag.
Med sin blandning av musik från tre kontinenter fick hon tror jag bokstavligen Dunkers stela kulturhus att svänga sig lite i sydlig riktning.
Det var bra, mycket bra.
Finns naturligtvis på tuben.
Tack för sist, det var skönt att avmytifiera författaren. Och trevligt att snacka lite med människan. Tack för det.
Fortsätt skriva dina betraktelser så blir vi glada.
Hej.
Tack själv för sist, och för skjutsen.
Det verkar som en fin konsert.
Post a Comment