Idé kring Söderåsens nationalpark

Trakten kring Röstånga och Kågeröd var inget skämt när jag var liten, men inte heller något intressant. Jordig jord och hus som höll på att falla sönder tätt intill vägkanten.
Inget livades upp av Harry Franzén, den dumdryge småentreprenören som tror att man är snäll när man degraderar människors värde.
På teve igår. Ett program om hemlösa, en svensk skadad knarkande kvinna som var så uppgiven att allt hon sa till sin dotter lät hårt och omänskligt. Var är deras roman?
Papperslösa invandrare, en med tre barn och fru hemma i landet där han var hotad, tre barn och fru och han bodde i ett källarförråd, en tunn madrass och två plastpåsar. När han blir sjuk ska ingen hjälpa honom. Det finns människor som påstår sej vara goda representanter i kyrkofullmäktige, men när den mannen som sover i kylan och fukten på sin madrass blir sjuk, ska ingen sjukvård hjälpa honom, ska ingen kyrka öppna sina portar.
Det landet vill Sveriges dummaste parti ha. Det landet närmar dom flesta parti sej, mussteg för mussteg. Av rädsla, av okunnighet, av förakt för väljare, av en direkt aversion mot människor som inte är lika mycket värda i grumliga hjärnor och ögon.

En vacker plats att dö. Här kan vi dumpa dom, samhällets bördor, så kallade människor. Jag tänker så vid Odensjön som är alldeles blank, vi äter matsäck och håller barnen borta från den bottenlösa sjön. Allt är harmoni, stillhet och höstlov och jag tänker: ge dom kölappar och tyngder, låt några socialbidragstagare sköta insläppet, leda dom ut i vattnet och sjunka, och drunkna. Och alla problem sjunker mott den bottenlösa bottnen.

En vacker plats att dö. Jag tänker på det vid Kopparhatten. Dom högsta trädtopparna är kanske hundra meter ner. Inget fladdrar, löven i höstens alla färger av brunt, gult och rött. Man ser en oändlighet och stup och jag tänker: ge dom kölappar, låt några socialbidragstagare sköta insläppet, leda dom fram till kanten och hoppa. Så blir vi av med patrasket.

Utan familj, sårig, åtta år med mardrömmar om slag och kyla, övergrepp. Alltid rädd. Att aldrig kunna lita på någon. Att älskas av ingen eller av väldigt väldigt få. Att föraktas av många många, ingen som du känner. Välkommen till valfriheten, vill du dö i det kalla svarta vattnet, eller spetsas av trädens grenar, krossas mot stenarna. En död i skönhet.