Kulturdunkel

En ny stad en ny kyrka. Denna ligger på en höjd. En gammal kyrka på en gammal höjd som sjunker. Han är en gammal man som sjunker. Sjunker in i ännu en kyrka ännu en känsla.
Han minns hur hon simmade överallt, swimmingpooler, sjöar och hav. Vattenpölar. Man kan drunkna i en vattenpöl. Som barnet som drunknade.
Som om dom drunknade då, allihop.
Det är en ljus kyrka. Jesus har en ljus klänning på korset. En ljus Gud, kanske.
Kanske ska han spetsa sina öron nu. Kanske ska hjälpen till självhjälp komma nu. Han har avsagt sej alla andra uppdrag inom kommunen. Dom brukade skoja om det, hjälp till självstjälp. Alltså. Off the record.
Men nu pratar vi om Gud. Gud kan inte avsäga sej sitt uppdrag. Det är bara du som kan bryta kontraktet. Det är bara du som kan skriva på igen.
Det fanns en helt annan sorts kyrka. På en helt annan sorts höjd. Det fanns en bar i ett skjul. Det kan ha varit Mexico. Det kan ha varit en spansk avfolkningsbygd som skulle likna Mexico eller Texas i en cowboyfilm på sjuttiotalet. Dey kan ha varit Almeria. Det kan ha varit en video med Pogues på åttiotalet.
Det fanns en bar.
Det fanns en man i baren som velat bli munk. Han kom aldrig längre än till baren. Nu skulle han simma i havet som brusade långt under höjden där kyrkan vinglade.
Dom tog varandra i handen och ...

Den historien hade jag kunnat berätta på ett betydligt mer litterärt sätt på Kulturnatten i Landskrona på fredag. Om jag hade skrivit den. Om den hade blivit utgiven. Om Peter och Lena hade varit Peter och Lena och inte bara Lena, ensam. Det är en sorglig vind som blåser.