På det igen med något annat

Jag står vid datorn och Johanna har satt upp bilder på våra barn som en vacker dag ska få sitta i publiken och applådera när deras far hämtar priset. Jag står ju upp. Hemingway stod ju upp.
Fast bara när jag bloggar eller kollar mail. Annars sitter jag i en gammal kontorsstol med hjul och noppigt tyg i vinrött. Innan dess satt jag på en pinnstol. Slas tyckte om pinnstolar. Jag har skrivit klart texterna till boken om min barndomsstad, som Claes Hylinger. Som skriver om hela världen. Som jag.
Thomas och min bok handlar inte om Landskrona, men ändå, givetvis.

Man kan säga vad man vill. Men jag vet, att när jag skrivit det sista till en bok, till ett manus som jag tror ska bli bok. Om jag känner mej rörd och upprymd och lite rädd, är det här för mycket, är det här för starkt. Då kan jag vara nöjd och stolt. Det har bara hänt ett fåtal gånger. Det är kanske då, när man är tillräckligt fri att skriva precis hur man vill. Ofta släpper jag inte helt loss, eller gör jag det och redigerar ner. Men jag är född på nytt nu, med Mer blues från Landskrona. Jag skriver som jag vill. Jag vill bara retas vackert och hårt.

Det var som vår idag. Det var västlig vind igen. Jag var ute vid brofästet igen, den morgonrundan på cykeln. Jag saknar verkligen skylten med alla kilometrarna till andra städer.
Jag läser en bok om England och längtar till en kurort i Bulgarien. Eller nåt. Nej, fel. Malta eller Korsika.

Korrläsning och fixa släppfest och lite annat med nya boken, sen har jag en bok till att göra klar innan det stora arbetet börjar, det som ska göra nästa år till jobbigt och kul och fixa fram det där förbannade priset. Nä, det är inte viktigt. Men jag sa i en intervju häromdagen att jag skulle ha en swimmingpool inomhus om tio år. Så det måste vara ett pris med pengar, ingen ära.