På drift genom kulturen i Landskrona

Det blev en sån dag ändå, till slut. När vattnet slutar röra sej i sundet, och allt blir stilla, och svanarna blir stilla, och solen värmer än i oktober.
Jag låter bussen passera min hållplats i Borstahusen. Hoppar av längre norrut. Det är eftermiddag och Pumphuset är kultur. Jag tjuvtittar på tavlor av Edward Jarvis, dom ser fina ut. Havet ser fint ut genom fönstret.
Windy kommer cyklande från Glumslöv. Han har kanske stannat vid backarna och tjuvtittat på akvarellmålarnas alster. Han har kanske tänkt: Det där kan jag göra bättre själv.
Jag får låna min pappas svarta cykel. Jag har en svart mössa och svarta vantar. Kultur är svart. Och rödvin.
Tången har blåst upp över stigen alldeles nere vid havet. Vi cyklar Strandvägen, stannar vid statyn av Fiskegumman med rullebören. Vi ser vad hon ser, stigen är tångfri. Så vi cyklar vidare på den.
Det är fortfarande bara uppvärmning. Klockan är ännu inte sju. Kulturnatten har ännu inte börjat. När vi stannar mellan kanonerna. När vi stannar vid statyn av Selma Lagerlöf. Vi ser vad hon ser, gässen på väg söderut.

Kulturnatt klockan sju. Den smyger igång på stadshuset. Vi står utanför. Det har blivit mörkt. Billesholm Big Band soundcheckar. En ensam tuba stompar något. En spröd trumpet got the blues. Vi går in. Pilgläntans dagligverksamhet visar mössor och tyg i vackra färger.
Skulpturer bland träden som skuggor eller UFO:n i parken vid Konsthallen. Vi får nachos och salta pinnar. Man brukar tala om Konsthallens vackra placering, ljus och arkitektur. Nu sjunger en ung flicka från Kulturskolan. Jag ser inte henne, hör bara hennes klara röst virvla bland glasväggar och Jörgen Fogelquists konst. Nu går vi ut, nu spelar en ung pojke från Kulturskolan egna kompositioner på flygel. Det är mycket fridfullt, långsamma klackar mot golvet.

Vägen dit kantas av marschaller. Inomhus brinner ljusen. Öresundsteaterns scen är liten och och tom och svart. Dom tjugosex stolarna är svarta. Vi är dom enda besökarna. Senare ska man ha spela en ny cabaret. En trevlig kvinna visar oss runt i den lilla lokalen, kaffet hon dricker är svart.
Vi följer marschallerna till Galleri Gamla Staden, vi får salta pinnar igen. Och mörk choklad. På övervåningen fångas jag av en färgstark tavla. ”Det är ju Bengt Lindström”, säger Windy. Mycket riktigt. Jag är trött i fötterna.

Museet. Vi tittar i böcker. I Landskronaboken från 1984 finns vi med på bild. Jag köper boken för tjugo kronor.
Kulturen finns i Thulins flygplan, i det gamla apoteket på andra eller tredje våningen, familjen i sitt enkla hem. Jag kan höra hästdroskorna från förr, ölkärrorna, knektarnas hästar gnäggar på Kasernplan. En ung poet från Fridhems folkhögskola läser en dikt. Den är bra. Ett förhållande är slut. ”Jag lovar att lämna något när jag går.”
Ut i kvällen som går mot natt. En paus på Speakers Corner. En korv hos Pölsemannen.
Café Kolon från Plantan har flyttat in i teaterrestaurangen. Lethal Addiction ska spela. Grabbarna har svarta kläder, några har svarta frisyrer. Dom verkar nervösa. ”Fråga: Var är virvelkaggen?” ”Fokus!” ”Fokus, ja, det är viktigt.” Sen drar dom igång hårt.

Vi kommer till biblioteket när dom redan börjat. Biblioteket är mumlande tyst som biblioteken var förr. Bara en låg blues svänger avslappnat. Ingen har hårda klackar, bara mjuka skor mot klinkers. Först står dom stilla, sen gungar dom igång, sen gungar dom igång på riktigt. Dom som dansar Lindy hop. Det är många som tar chansen att prova på. Vi är ännu fler som bara tittar på, ler åt varandra i ett märkligt samförstånd. Det är en alldeles speciell spänning, stämning. ”Det räcker nu”, viskar jag till Windy, ”jag har fått vad jag behöver.”
Maddes café. Sista stoppet. Vad är kultur? Svart. Och rödvin. En man i jeans kommer fram till baren. ”En rödvin i pintglas till.” ”Har du cola kvar att blanda med?” ”Det är lugnt.”

Det är kallt när jag cyklar till min barndoms hem. Det blev en sån natt ändå. När det självklart är stjärnklart. När himlen är en gammal tavla. När himlen är en vacker tavla.