Hässleholmare blir historisk (får det handla om en annan gång)

Så blir det en mjukare morgon. Proclaimers, I´m on my way to what I want from this world. I fräsigt och ödmjukt tempo. När jag cyklar i det gråa, i det mjuka, i öronen sjunger dom från högländerna, jag gör mitt bästa, tacksamhet. Bomullen och möjligheterna rakt in i hela kroppen. Man får vara glad för vad gott man kan känna.

Allt är en fånig retorik, en fejkad omtanke, en högfärdig ovärdig elak och mycket medveten kvasiförståelse, en föraktfull aning om hur dumma dom egentligen är, det där "folket".
En osanning.
Man kan prata om schabloner om man erkänner dom som schabloner.

Jag kan känna avsky för politik på hög nivå, när alla jobbar inuti en tyst överenskommelse: det är inte på riktigt. När "verklighetens folk" blir ""verklighetens folk"".
Och alla karriärdrivna människor bakom som står bakom strategier, bakom fördomsfullt formulerade tal och debattinlägg.
Människorförakt. Bakom människorförakt.
Så är det inte alltid. Så kan det vara.

Man får vara glad att man får vara inuti Claes Hylingers böcker. Man får vara glad för att man tar sej den tiden. Man får vara glad för att det finns andra människor i vårt smala land som förstår att det är vi som alltid längst har varit ingenting och barbarerna, ödmjukheten att förstå att på vår korta tid rusande framåt måste ha missat en hel del bärighet på vägen. Ödmjukheten att förstå att vi vet väldigt lite. Vi kan inte sätta saker i tillräckliga perspektiv.
Och ändå står dom där och brölar.
Och ändå står du där och brölar.

Vi kan säga såhär: Vinet vi försöker göra i Gamla Svedala saknar många gånger själ, och kropp. En blaskig eftersmak efter blaskigheten.
Vi kan säga såhär: Vi hade några under på nittonhundratalet när vi hade råd med verklig solidaritet. Resten är ruttna lingon. Men några som fortfarande kan glimma.