Till Styrbjörn with love

Som du vet, Styrbjörn, blev det ingen golf förra året. Det var ju det med ryggen, och dom nya specialbyggda klubborna kom ju inte från den alltmer Fjärran Östern.
Så jag fick nyvänja mej vid dom gamla hederliga Ping-klubborna som jag haft dom senaste femton åren eller nåt.
Och det var ju mycket med allt det andra också. Det vet ju du, Styrbjörn.

Så det var ju toppen med träningslägret i Spanien i februari. Den där banan där man plockar avokados. Och golfbilarna. Och Farmor Anka. Och Mårten som låg i hängmattan och pöste.

Sen spöade jag ju göteborgaren Pontus Lind i påskas, på Hylliekroken. Min hemmabana.
Men idag kom Malmöskildraren och mycket annat, Fredrik Ekelund, och hämtade mej och vi for mot Nobelvägen där vi hämtade upp skalden Lind, och vidare till Kvarnby, Fredriks hemmabana. Och jag har redan börjat sakna golfbilarna. Det är upp och ner. Det är en tuff terräng.
Halvåtta startade vi matchen.
Lite lätt på första hålet. Sen slog jag till, par birdie par. Dom var skärrade. Vi spelade Köpenhamnare.
"Jag lovar", sa jag till Pontus, "jag får också svackor."
Och det fick jag. En lång och några korta.
Men lika förbannat. Jag slog ut först på artonde hålet. Par tre. Jag visade var skåpet skulle stå. En järnfemma över bunkern. Där pös luften ur dom och Fredrik fick bjuda på lunch. Sjömansbiff, Styrbjörn, det är därför jag skriver till dej. Jag vet att du vill veta. Sjömansbiff. Skota hem!

Nu ska jag lyssna på sjuåringar som sjunger Astrid Lindgren-sånger. Så är livet i Paradiset.