Där står jag i Folkets park, första maj och det blir måndag igen ...

... först stressar vi. Cyklar vi till Elsas skola och till Annas utedagis. Jag tar uppåt eller neråt sen, till höger eller vänster. Det beror på vinden. Jag har aldrig haft en egen åsikt. Jag följer vinden.

DEt är en fröjd i livet. Att vara simmad och bastad. Att det fortfarande är morgon eller förmiddag när jag tar mej till biblioteket för att jobba och samla, bara samla.

Men låt oss återgå till Kockum Fritid. Ibland står dom där. Och där står jag. Ungdomarna. Sjutton eller arton. Dom tror att ingen ser, killarna, när dom tittar mer på sina egna kroppar, badbyxor och frisyrer, än på tjejernas. I alla fall när jag var ung. Tittade jag mer på tjejerna.

I alla fall när jag var ung. Tog vi av oss badbyxorna i duschen och var inte rädda för att visa oss nakna när vi var sjutton eller arton år.

I alla fall. Är det en tendens, ett tecken i tiden. Att vi bryr oss mer om våra kroppar och visar mindre av dom. Jag vet inte. Jag är fyrtioårssmåfet och vill vara vackrare. Vill inte alla vara vackrare. Jag simmar med trånga badbyxor. Jag bastar och duschar naken.

Är det ett tecken i tiden. Jag tycker att det finns viktigare saker att tänka på, än att osäkra pojkar blir nästan män, osäkra, revanschsugna, omöjliga att ta objektiva beslut.

Det är dom rädda pojkarna som tvålar in sina badbyxor som tar fel beslut och du kommer att stå där, redan blåslagen, och slå dej mer och mer när du ramlar igen och igen. Och om dom någonsin bryr sej, är det när dom skrattar. Sparkar neråt och döljer klordoften med dyr parfym.