Första historielektionen

Ett blandband från Hedda, då nån gång. Åttiofyra. Ensam i ett vimmel. Strindbergs. När den sista stormen drar förbi.
Man kunde känna sej ensam då. I sin trygghet.
Så kan du stämma gitarren fel och säga att det ska jag aldrig ge mina barn, trygghet.
Så kan du säga, var det trygghet jag fick.
Hur många annorlunda trygghet finns det i den ordfattiga svenskan. Hur svårt ska det vara för sverigedemokraterna att hitta rätt ord bland dom få.

Kriget. Rädslan. Du piskar ditt vatten, din mjölk eller grädde, hårdare hårdare runt runt i ditt lilla glas i din lilla värld.
På åttiotalet levde dom och var friska. Överlevarna. Komihågarna. Styrde en hel del och ställde. Dom som mindes västvärldens andra världskrig med klara livrädda ögon. Korea, Vietnam. Det rörde inte oss. Inte så. Absolut inte Sydafrika eller stamkrig. Eller han som kanske gjorde något stort, den engelske upptäcksresanden, genom öknen in i krigen. Var du en hjälte, en idiot, en understimulerad överklasskolonisatörsson som ville idka spänning.
Du piskar med din visp upp ett skum som skummar över, ditt lilla lilla glas.

Sovjetunionen missade jag, men alla visste så bergsäkert vad som var vad. Allt som var fel.

Vi började tänka på Indien. En annan sorts kolonisation av dom goda och öppna frihetssökarna.
Det hände aldrig oss.
Jag laddar mina vapen och hoppas på korten på rätt rätt ställe på rätt plats. En månad i USA nästa år eller nästa. Ensam. I ett vimmel.

Den rädslan som var så tydlig på åttiotalet när vi drömde om Osynliga mannen och Pojken med guldbyxorna. Den svenska blandekonomin i mina kvarter var tydlig om dom goda mot dom onda. Det fanns inga andra.
Och då kom aktierna och skitmusiken.
Då dansade flickorna i rosa pastell, pojkarna i grön. Pastell.
Så fluffades håren och aktier, vi började prata om aktier. Och om aktier i ickeportabla mobiltelefoner. Vi började dölja och skratta bort vår rädsla. Vi ville bada då som nu, få ett mjukare ljud. Bada i pengar, då.
Det är inget nytt.
Det har vi alltid gjort.
I mina kvarter.
I mina tysta länder.

Vi pratade inte gående i telefon då.
Vi kunde inte kontrollera rädslan.
Vi trodde på tidningarna.
Ingen lurades i Sverige.
Det var bara dom andra.
Strindbergs. Italien, låt oss göra som Italien. Bologna 1980. En sorts ironi då och i vår tid. Det fattade inte vi. Vadå, sola och bada och den där pizzan som blivit så rysligt populär. Han Jörgen Gösta eller vad han heter, Solens mat. Agroturismo.
Nyfascism.