Upp i älgarännan

Jag hade en cardigan i blått och rött. Sånt hår som man hade på sjutiotalet. Jag hade blågröna Addidasdojor. Och en blå väska man skulle dö för på Möllevången idag. Där stack min hunds huvud upp. Kalle Anka. Han som jag passade när han snurrade i tvättmaskinen.
Det finns ett foto.
Jag gick nerför flygplanstrappan.
Nuförtiden tar man inga foton. Det är inte längre lika spoeciellt.
Vägarna, bassänger med vatten som dunstade, saltet som lös vitt i solen.
Alltid flygplan till Malaga.
DEt är kväll nu. För sent för att packa. Men det är samma spänning. Kastrup-Malaga-Fuengirola. Jag blir mej själv där.
Jag kan gå bland engelsmännen, slänga käft och glo på fotboll.
Jag kan gå uppåt, brot från havet, in i parken, in på dom spanska barerna. Med min läsebok och skrivbok. Med mina ögon.
Det finns pool på hotellet.

Och samtidigt lyssnar jag på Spotify. Jag får chansen att vinna The Poodles senaste live-dvd, In t he flesh.
Som taxichauffören i snobb-Tylösand sa när vi ville åka till trash-Andersberg: Hellre äter jag en burk med mask.
Och jag skulle vilja göra det nu. Springa och gräva och fylla burken och hålla hans flinande huvud och trycka maskarna i hans trånga hjärna.
Och du och du och du.
Vita bönor och bacon. Tomater rakt från träden och ugnen.