Där i leran

Det ska bli svårare, ännu svårare att låna. Snålmoderaterna vill inte stötta bankerna längre. Bostadslån. Visst. Man ska tvingas att amortera. Som om alla har råd.

Där i leran bor dom andra. Där dom bygger och bygger bostadsrätter i Hyllie försvinner tältstäderna, jagas bort. Människorna som inte är människor.

Fredrik Reinfeldt ska starta fas två nu. Även dom som tjänar minst, av dom som jobbar så klart, ska få det bättre. Tjo flöjt.
I min värld borde det vara fas ett.
Eller ... när ska man göra det bättre för dom människorna som inte längre finns. Aldrig, dom finns inte. Dom ger inget till samhällsapparaten.
Sug, lera, sug ner dom, så sparkar vi neråt uppifrån.

Och där man omvandlar hyresrätter till bostadsrätter, Möllevången och andra fd lågstatusområden (ekonomisk lågstatus alltså) ska det inte drälla av hemlösa längre. Dom får frysa ihjäl någon annanstans. Är du inte amorteringsduglig ska du väck.

Jag tycker inte om att använda epitet som cyniska svin.
Fredrik Reinfeldt är ett cyniskt svin. Inte känslokall. Han älskar säkert sina barn, möjligen sin så odrägligt perfekta fru.
Men han är i total avsaknad av empati. Och det passar ju att ledaren av ett land, som rusar in i starkare och starkare egoism, är det största cyniska svinet, även om han har många konkurrenter. Även om han kanske inte har mest cyniska åsikter. Men han har störst makt. Därför: Största svinet.

Där i leran som blir hårdare och kallare nu. Har du varit där, Fredrik Reinfeldt? Torkild Strandberg? Har du hört Bruce Springsteen sjunga om den, Mona Sahlin?
Det är vått och kallt. Eller hårt och kallt.
Man traskar småspringer inte dit med ett leende på läpparna. Man är inte Pradis-Oskar. Det är ingen lek. Det är en hård och krokig väg. Och hård. Man väljer nästan aldrig. Och hård.
Och ändå kan man höra skratten från gasolkök och uppbrända skinnsoffor, för det är det enda sättet att överleva: Vi pissar på er, ni fattar ingenting. Vi på andra sidan hatar er, och det kommer till er. Alla får alltid vad dom förtjänar. Kan man hoppas.