Kriget med mej själv

Det var i slutet av nittiotalet. Dom brukade sitta på Pickwick, puben i Malmö som hade Happy hour till klockan sju.
Då kunde man hitta mej där också, fast mest på Bullen som hade billiga priser vid samma tider.
Men dom brukade sitta där. Henrik Jönsson (numera Brandao Jönsson), Håkan Engström, Andi Almqvist, Rickard Lindgren och några till. Och Magnus Ödmark.
Jag tillhörde inte deras gäng.
Jag var ensam.
Magnus satt också ensam ibland, satt och skrev eller läste. Som jag.
Andi ritade en serie i Sydsvenskan fredagsbilaga Dygnet runt.
Jag var redaktör för en bok med Malmönoveller. Magnus Ödmark skrev en mycket bra historia. Han har sin egen humor, sina egna infallsvinklar.

Och ännu några år tidigare brukade jag gå ner fyra våningar på Upplandsgatan och vidare mot Möllevången. Åkte i Niclas skruttiga bil till Skurup där jag gick på skrivarlinjen i två år. Där jag lärde mej mycket.
Niclas såg äldre ut då, i sitt skägg och långa hår. Han var ganska tystlåten men rolig. Vi brukade gå på Retro, som låg där Metro ligger idag. Som hade rödvitrutiga duka och några barstolar med cykelsadlar i fönstret. Den tidens kulturhak.
Sen flyttade Niclas till Stockholm. Livets ständiga förändring.
Han har gett ut två diktsamlingar och översatt flera böcker från engelska, några av dom har jag läst, Jesus son, till exempel.
Niclas och jag var inte lika varandra. Han skrev poesi och jag prosa. Jag förde väl mer liv. Men vi kom bra överens, dom där åren.
Jag har följt Niclas på avstånd under åren, han ser yngre ut på bilderna, utan skägg och med kortare hår.

När jag åkte sista tåget hem till Landskrona 2004 eller 2005 (vi bodde där i tio månader då) var jag som förälskad. I Birgitta Stenberg, då sjuttiotvå år ung. Det var något med den kvinnan. Den erfarenheten, det uttrycket att ingen jävel kan ge sej på mej. Den karisman. Den ödmjukheten.
Jag har upplevt den hos Märta Tikkanen, hos Maj Sjöwall.
Den gör mej rörd.
Vi pratade en del då, på efterfesten, på Loftet. Sen skickade jag en bok och vi hade viss mejlkontakt.

Så i onsdags höll Magnus Ödmark ett personligt föredrag om Bob Dylan. Ett initierat föredrag. Passionerat, på sitt sätt. Väldigt bra.
På Loftet.
Sen sjöng Andi Almqvist sånger av Bob Dylan, mycket besjälat.
Igår, på Stanza, läste Niclas Nilsson dikter och vi återsågs, pratade på Tempo sen. Dagens kulturhak. Det var mycket trevligt, och enkelt.
Och Birgitta Stenberg. Sjuttioåtta nu. I luvtröja. Skamlöst underhållande och charmig. Vi pratade en stund och till slut kom hon ihåg vem jag var. Ingen särskild.