Men inte jag
Jag läser om Pink Floyd. Bengt Liljegren har skrivit.
Jag minns den tiden, The final cut och The wall. Det var viktiga dagar.
Wish you were here och Shine on you crazy diamond. Dom betyde så mycket.
Jag var ung, jag var på väg att bli formad, jag ville bli formad oformad.
Jag läser Freak, boken om Freddie Wadling av Robert Lagerström. Den är lite jobbigt skriven i det att man inte vet vem det är som säger vad direkt, det hade en enkel redigering fixat.
Men det är en fascinerande bok eftersom Freddie är så fascinerande.
Jag tänker: Det kanske kan gå ändå. Klarade han sej så länge så ska väl jag ...
Jag vet inte.
Sen fick jag boken om och av (med hjälp) Keith Richards. Den blir kanske kul att läsa.
Egentligen vill jag läsa om Gösta Ekman. Jag högaktar honom.
Jag högaktar Hasse Alfredsson. Dom få offentliga framträdanden han gör, det märks att han är trött. Han kanske också är rädd. Han kanske bara är färdig.
Det är som Lennon/McCartney. En dör och blir geniet. Jag vet inte om det är rätt.
Jag har alltid älskat Hasses svärta.
5 comments:
Gösta och framför allt Hasse!
Finns det ingen särskild orden eller högaktning vi kan visa dessa giganter som skänkt oss så mycket tröst ...
Jo, Hasse är trött nu, men ändå så nyfiken att han medverkar i Dorsins Grotesco, kanske ser han i all sin visdom en arvtagare i Henrik. Vem vet, människor kommer, människor lever och ger och människor försvinner. Så är det.
Ska nya röster sjunga som Wiehe så fint har sjungit.
Jo, Dorsin är nog en sorts arvtagare.
Och Brasse. Brasse och Hasse. Och CARL-Gustaf.
Absolut.
Och förresten, vem fan är inte trött?
Trött på snålhet, feghet och att leva i egoismens förlorade tidevarv.
Ge oss styrka.
Amen.
Post a Comment