Holmenkollen

När jag var i Oslo med Tove ville jag gärna åka till Holmenkollen. Så blev det givetvis inte. Vi var på helt andra ställen.

Det går att cykla igen ju. Så behöver jag pumpa cykeln varannan dag. Det läcker. Och en svag svag sol. Och en kall kall vind.
Så går jag till min virrige cykelkille, så ofta vi träffas. Och han lagar. Och tvåhundra meter hem. Och på morgonen punka igen. Och han lagar igen. Och jag kommer och hämtar cykeln innan jag ska möta Elsa på skolan, vi ska se på bilder från Stockholm. Och cykeln står och är punkad igen. Och jag har bett honom att kolla efter vassa saker i däcket. Så det blir en lagning till.

Jag kommer ihåg vårarna som var tidiga och kyliga. Jag kunde ha sovmorgon. Jag kunde cykla ut till golfbanan och, det var verkligen så, bara vara ... fri.

Jag tycker inte att längdåkning, eller framför allt: skidskytte, är några särskilt stora sporter. Jag kan tycka att det är lite äckligt ibland, när Sverige gör dessa sporter till gigantiska.
MEN, det har alltid roat mej att se på längdåkning. Det är en ypperlig tevesport, och jag blir också sådär rusigt svensk.
Så det är kanske förklaringen.

Jag kan fortfarande inte släppa CajsaStinas bok om pappan Fred. Jag har aldrig gillat hennes musik, men jag måste säga att hon har skrivit en mycket bra bok. Inte lika bra som Nils Claesson gjorde om sin pappa, men ändå.

Det var Sarajevo 1984. Slas har skrivit om det, OS. Och om tiden när han byggde upp landet efter Andra världskriget.

Jag var ju PRAO-elev på Weibulls i Landskrona. Nära södra infarten. Det var långt att cykla dit från Borstahusen.
Weibullshuset står och förfaller nu. Det är en annan girighet idag än 1984, men det började kanske då. När många började trampa uppåt på svagare ryggar och ingen krävde att man skulle be om ursäkt.
Och jag smög upp i ett hemligt rum där det fanns en teve. Och det var Gundes och Wassbergs mästerskap.
High five, längdåkare.

Ps. Och eftersom dom träffas på skidgymnasiet och gifter sej med varandra så är ju tillväxten ständigt säkrad. Ds.