Another day att the office

Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.

Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.

På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?