Solstollarna

Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.

Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.

Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.

I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.

Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.