Höstens sista blomma

Jag längtar ofta till hamnen i Borstahusen. Jag längtar ofta till kolonistugan vi hade. Jag längtar efter en fristad. Ofta kan jag känna att jag lever i exil. Ofta åker jag till Köpenhamn för att få vara någon annanstans.
I det borgerliga skitlandet Sverige står ju inte kulturen högt i kurs så sådana viktiga (ja, jag menar viktiga) projekt som jag tidigare gjort underbetald får jag göra obetald nu.
I det borgerliga skitlandet Sverige är det en en fjäder i hatten, eller lök på laxen, att inte ha någon kulturell bildning. Så skapas underjordiska rörelser. Kriminella rörelser. Så späs hatet på och den nedåtgående spiralen borrar sej genom jorden och kommer ut och fortsätter ut i det alldeles tomma intet. Men är ändå kvar. Precis som dom tomma luftballongerna i dom ointresserades hjärnor.

Vi kan prata om Björn Afzelius som jag började lyssna på i tidiga tonåren.
Lasse Berghagen som jag slutade lyssna på innan jag var tio. Men jag är tacksam ändå, Lasse, du var en ingång till viktigare musik på svenska. Jag ville vidare. Du lärde mej grunderna med dina medryckande melodier, dina lagom sentimentala texter var som mumma för en tänkande åttaåring. Jag tackar för det.
Och nu är det alltså snart karneval i Landskrona, jag ska dit med mina döttrar. Det är lite tråkigt eftersom jag inte har fått pengar som varit utlovade mej, men vi får lösa det på något sätt.
Och på fredag spelar alltså Hasse, Kvinnaböske, Kungen. Vad Anna tycker vet jag inte, men jag och Elsa ska i alla fall digga. Och Windy med, hoppas jag. Och hans syster, kanske.
Jag tror att det var i mitten av åttiotalet. Jag vet inte om det var Agneta (Windys syster) eller Bengt och Kerstin (Windys föräldrar) som hade köpt skivan. Jag minns inte vad den heter heller. Men Marknadsvarité var med. "Må Djävulen ta ta er, och lära er veta hut". Det var som om Jesus körde månglarna ur templet. Och vi sjöng med och jag tror inte att vi visste om det var bra eller om vi bara skojade. Precis som sångerna vi skrev. Var dom på allvar eller skojade vi bara. Både och, antagligen, som så mycket annat.

Någon borde köra månglarna ur templet. Och nu menar jag allvar. Torkild Strandberg. Och jag tänker på en uppsvälld och självgod padda, av någon anledning. Som aldrig gör något fel. Som alltid kan rättfärdiga sej själv och dubbelmoralen.
Så skapar man ett förakt som ständigt växer.
Så skapar man fler påtända eller packade ungdomar, kriminella, som ställer till olyckor för oskyldiga, skiter alla i dej så skiter du till slut i alla andra. Jag kan tänka mej att någon av dessa ungdomar kan ha varit någon av dom som jag inte fick pengar till att jobba med kreativt, istället för att begå brott och hamna i fel sällskap. Men men, det är ju bara tredjeklassens medborgare. Människor har ju sin fria vilja, och bla bla bla.
Men, vi måste ha in människor med höga inkomster i Landskrona, sägs det i skattelättnadernas tidevarv. Jag tycker att man borde hjälpa människor med problem istället och sluta betala ut tusen spänn i timmen (och hotell och middagar) till en grupp rådgivare utan redovisningsplikt, såsom Landskrona (med Torkild i spetsen) gjort. Och, vad jag förstår, människor som inte ens skattar i Landskrona.
Så skapar man rika människor rikare medan man förnedrar dom på botten.
Nä, 2014, Torkild, även om du populistar till dej och kör några goa sd-lögner. För att citera Hasse, då hoppas jag att du plockar Höstens sista blomma och ger den till mej, så ska jag stampa den där fula och falska blåklinten djupt ner i marken så att den aldrig blir synlig igen.