Människors värde?

Vi är uppe i ungefär hundra döda nu. Det är svårfattbart. Det är hemskt så att jag skakar.

Samtidigt undrar jag hur många som har dött i det, på nittonhundratalet, sönderkoloniserade Afrika idag.

På fullt allvar alltså: Det räcker inte med att västmedia direkt utmålade det fruktansvärda i Norge som en terroristattack av muslimer. Givetvis. Det vet vi ju.
Nähä, det visste dom inte.
Inte heller visste dom att den absolut största delen av alla terroristattacker begås av vita högerextremister, oftast djupt kristna.
Men men men, man kan ju alltid vrida på allting så att det passar ens syften.
Men men men, nu har jag läst på flera olika ställen där människor skriver att det är ju ändå muslimernas fel, för utan dom hade det ju inte blivit såhär. Om dom bara hade hållit sej kvar i deras, av västmakternas, sönderkrigade land.

The Reluctant African (Storm över Afrika på svenska av någon anledning) heter Louis E. Lomax reportagebok från 1960. Reluctant betyder ungefär motsträvig, motvillig, kanske rent av obstinat.
Louis E. Lomax var amerikan, en så kallad negerförfattare, framför allt journalist, bland annat USA:s förste svarte tevejournalist.
Boken är alltså skriven i en tid där företeelser som McCarthy-förhören/angivningarna och Kalla kriget pågick. Vi kan prata om en tid i USA som är jämförbar (nåja) med dagens Sverige. I striden för frihet och liberalism kan man förbjuda allt som inte passar in i det mycket trånga mallen.

Nu har mina döttrar precis badat och utanför fönstret regnar det ibland och på radion meddelas det om svag vind. Vid öresundskusten i Skåne är det ganska tufft att ha motvind även i svag vind.
Mina döttrar är fyra och åtta år och jag vet inte varför, men jag blev ändå glad när Elsa (åtta) inte ville vara med i scouterna. Det är löjlig av mej, men ärligt. Jag vill att mina barn ska göra vad dom vill. Jag vill att dom ska bli sådana som reser sej upp och går när det inte passar. Självständiga individer med känsla för solidaritet. Jag är stolt över deras fantasi. Jag hjäpnas ofta av deras lekar och skaparförmåga.
Jag hade aldrig tvingat mina barn till ett socialdemokratiskt sommarläger, men jag hade släppt iväg dom om dom kunde berätta varför det var viktigt. Ett bra argument räcker för mej. Jag försöker få mina barn att känna att dom kan prata om allt.
Jag har inget emot scouterna. Men jag minns en gång när jag och min bror blev lämnade där av vår pappa en dag. Vi var inte gjorda för det. Det blev bara en gång.
Jag har lämnat jobb, slutat bara, tvärt. Då har det funnits en tid innan då jag funderat och tänkt att: Nä, det här är fel.
Jag har mycket svårt för hycklare, och dom är fler än vi tror.

Det var ju ett terroristbrott från början, då när många var säkra på att det var muslimer som låg bakom.
Från vissa håll har den åsikten ändrats nu. Nu är det en ensam galning.
Om vi krasst jämför så verkar ensamma galningar i Skandinavien vara betydligt farligare när dom är kristet högerextrema än när dom är muslimer. Jag tänker då alltså på sprängningen i Stockholm härförleden, fast då pratade man inte om en ensam galning. Då pratade man om ut med packet. Jag kan bara hålla med, fast tvärtom.

I dagens Expressen/Kvp/GT intervjuas den norske terroristens pappa. Han är pensionerad diplomat och bor i Frankrike. Han verkar mest orolig för att hans idyll ska sprängas av fler journalister, framför allt verkar han rädd för att han ska få skulden för sonens tilltag. Han fråntar sej allt ansvar. Det verkar han för övrigt gjort väldigt tidigt. Han skilde sej från terroristens mamma när pojken var ett år, bosatte sej i London, mamman tog ansvaret för sonen. Han tycker att sonen var svår att få kontakt med. Han har inte träffat honom på femton år. Nä nä. I min värld finns det väl kanske en viss risk att känna sej oälskad av en i det närmaste totalt frånvarande far, sånt har i alla fall fått svåra konsekvenser i andra fall.

Också då denna Louis E. Lomax, negerförfattaren, som man sa på sextiotalet. Uppvuxen i ett svart medelklasshem, intellektuellt, om jag har rätt information. Hans bok Storm över Afrika, som alltså handlar om den motvillige afrikanen i allmänhet och dom i Egypten och Kenya i synnerhet, är sannerligen inte dålig. Den är intressant, men framför allt ett tidsdokument om hur en, (tror jag) med amerikanska mått mätt, radikal svart författare ändå så benhårt försvarar sitt land och fördömer afrikaner som samarbetar ekonomiskt med både USA, Ryssland och Kina. Han fördömer dom afrikaner som på fredlig väg kommer att återta kontrollen av sina länder, fördömer att dom inte är så sugna på förlåtelse mot den stenrika vita minoriteten som har pissat på dom i årtionden utan säger att: Visst, när vi tar över så får ni stanna, men då får ni jobba för oss som vi gjorde för er, bli behandlade av oss som ni behandlade oss. Totalt utan trygghet och med minimala löner.
Jag förstår inte att Lomax inte har förståelse för detta tänkande. Och vi pratar inte om väpnade revolutioner här, inte om våld. Vi pratar om en sorts väg tilldemokrati. Vi pratar om en vit rasistisk överklass som har vetat att dagen ska komma när leken är slut, därför har dom kategoriskt vägrat svarta människor utbildning. Därför blev den afrikanska frigörelsen svår (och stammarna och en kolonisatörernas morbida gränsdragning när dom skulle håva in stålarna av naturtillgångarna) och långsam. Man var inte redo. Tror jag.
När det gäller Sydafrika (som då fortfarande inte var självständigt samt hade mycket stränga apartheidlagar, precis som USA, får man väl säga) är Lomax mer positiv.
Antingen är Lomax bok ett beställningsverk från amerikanska staten (vilket jag inte tror) eller ett skrämmande dokument över en inställning hos ett kuvat folk (som man väl även får kalla svart medelklass 1960), hur man helt och hållet köper propagandan från den egna suveräna överheten. Tja, som idag ungefär.

Till sist: Stackars stackars ni människor i Norge som har förlorat era nära. Det är så sorgligt. Och i andra länder, där det är vardagsmat men gör lika ont.