Monday, July 18, 2011

Take it away

Jag badar i bassänger eller hav. Oftast. Det är i havet jag vill bo.
Jag tänker förbluffande ofta på Jack Vreeswijk.
En annan trubadur ibland är Janne. Vi har gjort många roliga saker tillsammans. Vi har bråkat också, som riktiga vänner gör.
Vi blev inte kompisar då, men vi träffades för första gången i början av åttiotalet. Vi kom från olika miljöer. Det tog väl nästan tio år innan vi blev polare. Dom som tror att Landskronas tuffa tider började för sådär tio eller tjugo år sen är dumma i huvudet.
Varje dag i hela världen är det tuffa tider i hela världen. Det är inget som Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen kan ändra.

Varje dag i hela världen dör människor för tidigt på grund av, bland annat, västvärldens girighet och oförmåga till empati.
Och du gnäller på att dom äter hund i Kina medan du smaskar på din kyckling eller fläskkotlett.
Nyanserna är helt försvunna i det hypershoppingsjuka samhället. Färre och färre människor kan känna. Något.
Kan du känna.

Jag minns honom med protesen. Han var en trevlig man. Ett halvt ben bortskjutet.
"Ja, det är hemskt, att dom krigar så", säger kärringen i kvartersbutiken. "Att dom inte kan låta bli, barbarer."
Jag kände honom. Han var ingen soldat. Det var däremot amerikanen som sköt honom. Det var däremot officeren som skickade dit soldaten för att hans land vill tjäna mer pengar i kapitalismens namn. Officeren som ser till att hans egen son slipper krigstjänst. Dom som spöade honom med ett halvt saknat ben på en mindre ort i Skåne var svenskar, förlåt, SVENSKAR.
Skäms. Skäms! Men det kan ni ju inte, ni är ju inte lagda åt det självanalytiska hållet.
Era jävla svin!
Känner ni något?
Bryr ni er om människor utanför den innersta kretsen?
Nä, jag vet. Ni har fullt upp med ert. Lever vi i ett bra samhälle då?

Jag badar i hav eller i klor. Det är där jag vill leva och dö och vila för evigt. Annars tittar jag på hav. Annars drömmer jag om en egen swimmingpool.
Igår badade jag i Billebjär utanför Lund för första gången. Janne lurade mej med att det skulle vara 22 grader. Jag hade följt med ändå. Det var jag, Johanna, Elsa och Anna. Janne och Mia, Alma och Ville. Ville hade tjatat hela middagen, Jannes hemlagade dubbelstekta kebab, och till slut slutade det att regna.
Till slut slutar det att regna.
Tror du det? Jag vägrar sluta tro.

Det är skönt att umgås med människor man tycker om. Det är klart att andra kan tycka att alla våra gemensamma minnen är tråkiga, när vi babblar på. Men vi babblar ju så roligt.

Det var kanske arton grader. Janne, Ville och jag simmade kanske hundra meter i det grumliga vattnet. Vi klättrade upp och dök från kanske tre eller fyra meter från klipporna. Det gjorde mej lycklig. Det gjorde mitt liv större. Och det var jag som sa det, inte Björn Ranelid.

4 comments:

L said...

aaahhh, detta är riktigt bra. Inspirerande, J. Dessa bortglömda nyanser, dessa svängar som folk vägrar ta ut för att de är rädda, rädda för att förlora, rädda för att avvika lite för mycket, någon kan ju tycka till, och då jävlar, då blir man till ett irritationsmoment. Men alldeles för få tänker till, ännu färre gör slag i saken, och vem kan klandra dem. Nike, Mcdonalds, HM och andra som vill vinstmaximera styr ju i stort sett allt, de styr oss innan vi får lov att tänka.

Och ja, det kommer inte ske någon revolution från Skansens scen. Och de stora spelar ut de små mot varandra, som det alltid har varit, även om vi kallar det något annat idag, kanske socialliberalism.

Jonas Bergh said...

Jo. Så har det nog alltid varit, på olika sätt. Jag tänker på alla olika former av imperalism under historiens gång.
Personligen skulle jag, om jag tvingades, kalla mej vänsterliberalist.
Helst skulle jag vilja kunna kalla mej en god människa, det är i alla fall ditåt jag strävar.

Magnus A said...

Havet. Vatten är alltid det som skilt oss nordbor från kontinenten Europa.
Som enligt sägen skulle gjort oss bättre.
Som enligt en förvirrad ideologi skulle gjort oss starkare.
Sanningen är så mycket tråkigare.
Vi är definitivt inte bättre och klart inte starkare.
Vi är vilsna nordbor som irrar omkring och letar efter något att hålla oss i mellan oktober till maj.
På grund av den låga självkänsla detta märkliga klimat skapar hos oss stackare är vi tvungna att utse alla andra världsmedborgare till andra klassens individer.
Speciellt om de letar ett andrum här på grund av att de i sina hemländer mötts av människofientlig uteslutning.

Det är en märklig ordning våra folkvalda satts att bevaka.
Hur ofta måste de ljuga för sig själv?
Jag har slutat räkna.

Jonas Bergh said...

Det hade blivit för många siffror i huvudet.