Till minne

Idag har Folke namnsdag. Så hette min morfar, en ikon i vår familj, som dog alldeles för tidigt.
Jag vet ju egentligen inte hur han var som människa. Jag var sex eller sju när han gick bort.
Jag har saknat honom så tidigare.
Jag har bara historierna.
Fast det är inte sant. Jag minns när han och mormor kom till Asmundtorp i den silvriga bilen som hette Viktor, en Opel, tror jag.
Jag minns en sommar i Påarp utanför Halmstad när jag varit sjuk och bodde där hos mormor och morfar (det var kanske några dagar, jag vet inte).

Min bror och jag kallades för gossarna, eller Knoll och Tott.
Jag minns när morfar hjälpte mej och min bror att bygga en koja med två våningar. Vi byggde motorcyklar av sågbockar, satte på klistermärken från nån bensinstation.
Sen har jag ju bilderna. När morfar ligger mellan min bror och mej och läser en serietidning i sängen.
När min bror och jag sitter bland stenarna i det där huset ovanför havet utanför Halmstad. Det som är rivet nu. Det som morfar (tillsammans med andra) byggde. Jag kanske ska åka dit och se hur det ser ut om några veckor. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Jag vet bara att jag kommer att skita i om det regnar och blåser, jag måste springa ner genom hagen och över taggtråden och bada i det havet som är saltare och farligare.
Jag vet bara att jag kommer att gråta.
Allt som försvinner. Det är sorgligt.

Min syster har, vad jag vet, inga minnen av morfar.

Jag minns en blåsig kväll med högt vatten ute på den lilla bryggan och vi hade fått fiskhuvuden från grannarna och vi hade håvar och vi bara hivade upp krabbor, det myllrade.
Sen slängde vi i dom igen.

Jag minns att jag tyckte att mormor skällde mycket på morfar. Jag vet inte, mormor var nog mer intensiv, morfar var kanske mer sävlig. Dom var båda frisörer.
Jag kom (efter morfars död) under några år i tonåren nära min mormor, men jag antar att det var jag som sen sabbade det.
Jag var inte på morfars begravning, antagligen för att skyddas från något. Idag kan jag tycka att det är synd, jag har upptäckt att begravningar är utmärkta sätt att säga farväl. Men det hade jag kanske inte fattat då.

Så, Folke, grattis på namnsdagen. Jag tror inte att jag kan säga att jag saknar dej, jag var för liten, men jag saknar det vi aldrig fick. Jag skulle så gärna vilja ha känt dej på riktigt.