Den mänskliga komedin

Jag klev ner i en källare där det fanns ett älghuvud till salu för tre tusen spänn.
Jag har klivit ner i många källare. Flera har varit krogar i Köpenhamn.

Sista gången vi sålde smycken under Västerviks visfestival utan tillstånd blev vi ivägkörda av polisen. Så vi åkte i den lilla gamla blå bilen till Landskrona. Malin körde och jag drack några folköl. Det var natt. Det blev tidig morgon, dimmig gryning. Du vet, som att titta genom mjölk. Vi körde i kanske fyrtio. Vi hann precis se älghonan som gick över vägen och vi missade och jag skrek till Malin: Stanna! Och hon stannade och då kom kalven. Jag hade läst det någonstans, att en älghona ofta har en kalv med sej.
Det var en mycket lång, fattig och ångestfylld hemresa i min mage.

Men Halmstad har jag alltid haft ett speciellt förhållande till, sen jag föddes.
Jag tycker om att vara där på torget en sommarlördag bland böndernas lite för dyra grönsakstånd, fontänen och Lagan och Tre hjärtan, och Tre hjärtan är ju ändå äckligt.
Och jag tycker inte om stan.
Det där bonnigt småborgerliga och diskret självgoda.
Jag har varit på Örjans vall flera gånger och aldrig sett BoIS vinna, inte ens mot Halmia.

Jag gick ner i en källare strax bredvid torget i Halmstad, tog mej förbi älghuvudet och hamnade bland dom antikvariska böckerna. Det var den tjugonde juli 2002 och jag hade känt till boken i flera år. Den mänskliga komedin av William Saroyan. Och nu har jag äntligen börjat läsa den. Redan under förordet (skrivet till författarens pappa) får jag en tår i ögat. Och så fortsätter det. Korta kapitel. Jag är långt ifrån färdig med boken, jag måste sluta läsa hela tiden.
I alla fall: Tack Halmstad.