Det stora vemodet revisited

Så vad gör jag då.
Jag gör som jag alltid gör.
Lyssnar på Pulp: A little soul, Something changed, Common people.
Lyssnar på Velvet Underground: Sweet Jane, Pale blue eyes, Pale blue eyes, I´m waiting for the man, Pale blue eyes.
Dessa höstar som bara är början på den jävla vintern.
Jag lyssnar på Triffids: Stolen property, Wide open road, Convent walls, The seabirds, Stolen property, Stolen property.

Jag är så förbannat trött på det här samhällets förfall.

Kommer du ihåg när vi satt och bara tittade på varandra, antagligen i Köpenhamn. På Pinden möjligen, när någon spelade Änglahund på danska. Kanske fnissade. Kanske bara log. Kanske bara tänkte: ojdå!

Jag kommer ihåg den glädjen jag kände i den där replokalen. Jag hade inte en tanke på att bli rockstjärna. Jag tyckte bara att det var så förbannat roligt att spela med andra.

Jag kommer inte exakt ihåg alla eftermiddagar och kvällar hos Windy. Men jag minns hur roligt det var. Vi spelade. Vi skrev låtar. Vi spelade in. Vi gjorde saker. Vi var små. Vi gjorde mycket skit. Men vi gjorde saker. Själva. Ja, tillsammans.

Kommer du ihåg. Det var så självklart. Det hade ju frusit på sundet. Vadå att snön hade fallit. Vadå. Vi hade ju nån skyffel och spadar. Och skridskor och klubbor och en puck. Vi ville ju spela hockey och frysa om tårna, vem fan bryr sej om att man fryser om tårna.
Och kojorna vi byggde.
Och flottarna vi byggde.

Och den gången på Mon Ami, när vi spelade Har vi inte grävt för många hål för varsin öl eller nåt när trubaduren hade paus, och vi tyckte att det lät för jävla bra och vi var kungar och det var ... vad var det, lycka? Ja, det var lycka.

Sitter du och är ensam, lille vän? Ja.