Pale blue eyes

Det finns nästan inget att minnas.
Men ändå, en hel del.
Jag minns känslan. Den där speciella känslan som du bara känner och förstår och inte förklarar. Som räcker. Ibland.
Jag minns Simon and Garfunkel.
Jag minns Vår med Pelle Hanspers.
Jag minns Friday on my knees med The Fine Arts Showcase.
Jag minns något som pirrade, en spänning, en lust.
Det var som att jag skakade.
Det var så konstigt.
Jag är 42 år.
Jag ska inte känna så. Jag ska vara tyglad. Annars måste dom spänna fast mej.
Dom får aldrig spänna fast mej.

Ibland förstår jag ingenting. Som när datorer inte fungerar. Det är ju därför vi har datorer till vissa saker och inte människor. Datorer ska fungera. Vi människor, vi har ju alltid ... den mänskliga faktorn.
Vem är det nu som gör datorerna.

Jag minns filmen av Aki Kaurismäki, Mannen utan minne. Jag minns det som en stor stund. Som en gemensam stor stund. Som något större än en förbannat bra film.
Jag skulle vilja vara en man utan minne. Ibland. Ganska ofta.
Jag är en man, en pojke, med ett minne som expanderar och ger värde till saker som kanske är kattskit.
Jag ger värde till en halvkass amerikansk deckare med en massa reklam och utan fjärrkontroll.

Har jag sagt det? Att jag är så förbannat trött på vårt samhälles alltmer cyniska ideal och strävanden. Jag undrar om jag inte har gjort det vid något enstaka tillfälle. Så jag ber väl om ursäkt då, inte.

Jag minns en skälvning.
Jag minns att jag nästan alltid är och har varit själv.
Jag minns något som jag inte kan förstå.
Jag tror inte att du minns Conny Nimmersjös Om du vill gå med mej.
Jag tror att du har helt andra minnen.
Min mamma brukar ha andra minnen. Ibland kan vi bli sura på varandra för att vi minns annorlunda.
Min mamma är i Spanien nu.
Jag är 42 år och jag borde klara mej utan min mamma. Och det gör jag väl.

Saknad.

Jag skulle vilja vara i Spanien. Jag skulle egentligen vilja vara i Portugal men Atlanten blir kallare nu.
Jag skulle vilja gå där bara, bada i det salta och i kloret och bara titta, med mina blåa ögon som blir rödare nu. Sitta där, på det stället, du vet, vid tornet och hela jävla havet och stolarna och borden som är sneda på trottoaren. Där den blåa dörren matchar mina blåa ögon.
Mina jävla blåa ögon.