Pappa, kom hem

Pappa var ju försäljare innan han dog när han var fyrtionio. Han gick ut i havet strax utanför Rönne på Bornholm bara, röd i ansiktet och en stark doft av rakvatten.
På somrarna bodde vi ju på Bornholm, strax utanför Rönne. Annars var det Rönneberga utanför Landskrona, in mot landet.
Det kunde komma rävar. Och älgarna brydde sej inte om hönor eller kycklingar. Det var rävarna som fick grannen Olav att hämta bössan.
Då kunde man höra hur det knallade hårt och ekade mjukt mellan kullarna och alltid kunde man höra hans skratt, sällan skriket av smärta och rädsla, träffen. Döden. Eller en halt räv som försökte förgäves gräva ett tillfälligt gryt.
”Skjuter han nu igen, jävla liv!” Om pappa var hemma.
”Men rävarna, Jens, rävarna!” Om mamma hade hört.
”For hilvede, kyllinger”, då tog pappas danska över en kort stund. ”Jävla norrman, vi tjänar våra pengar på dammsugare … och rakvatten.”
Jag fick låna Olavs gevär ibland.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som sitter bredvid och tåget som kommer dundrande mot bilen när du gasar och du nästan hinner … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. En drog rakt ut i hjärnan, kroppen.

Det kunde vara under dom kalla höstarna mot slutet, när jag var tolv eller tretton. När pappa var iväg men inte så mycket pengar trillade ner som manna över kullarna i Rönneberga. När pengarna från dammsugarna och rakvattnet var få eller hamnade i andras fickor.
Dom kalla höstarna när Tim och jag högg ny ved som aldrig hann torka ordentligt, ny eld, ny eld. Det gamla vedförrådet var tömt. Dammsugare och rakvatten upp i rök.

”Jag vill inte”, sa Tim och man kunde höra hans franskkanadensiska brytning, om man visste om den, när han var upprörd. Eller rädd.
”Nä, ni har ju varmt och skönt hemma ...”
”Du vill ju bara skjuta … Pange”, sa han, och sprang.
Så jag gick själv genvägen över ängarna, mot märgelgraven.

Bornholm 2011
”Var är Pange då”, säger Sonny med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar som följde med lastbilen hela vägen till Bornholm från Landskrona. Hotellträdgården alldeles vid tallarna som binder sanden ovanför stranden. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
Det är Panges fyrtioårskalas. Alla är där. Caroline har ordnat. Hon har ringt cateringfirman. Panges mamma har sprungit runt som en iller eller en rädd mink.
”Dom är professionelle”, har Caroline sagt.
”Jag vet att du kan prata svenska”, har Panges mamma sagt. ”Paul-Magnus älskar fisk.”
”Pappa ...”, har Lisa sagt i sin rullstol.
”Det är inte ditt fel, Lisa”, har Panges mamma sagt. ”Caroline! Varför har du inte ordnat lax?”
”Den kommer färsk. Alldeles färsk och nygravad.” Kärring, säger hon inte. ”Och sill, från ön ...”
”Jag tycker inte om den här ön”, säger Panges mamma. ”Var är han, vad har du gjort med honom, Caroline ...”

”Vi som skaffat synt och allt”, säger Sonny som tycker om trakten just nära Rönne. ”Vi spelar aldrig med synt annars, men Pange gillar ju det ...” Sonny vill spela och börja festa på riktigt, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under päronträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig.
”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”, säger Lisa med sagoböcker bland allvaret i huvudet. Och dom benen som hade så mycket spring, hänger bara i vinden nu, når inte marken från rullstolen.
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
Pange med amfetaminet och alla pillerna. Pange med bortsmugna restaurang- och hotellnotor. Fuskjobb som aldrig gjordes. Ostängda garderobsdörrar. Pange med sångerna danserna skämten, när han var på det humöret. Pange med oturen den gången när tåget kom och han hade dåsat till i bilen vid järnvägsspåret. Och Lisa då, som träffades hårdast i baksätet.
”Nästa sommar kan jag springa igen”, säger Lisa, ”kanske redan till jul.”
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru, Tims syster, Caroline på svenska med en klang av ett franskt Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir ett stort mörkt bottenlöst hav, och dimman smyger fram i augusti. Pange ... Pange! ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline. Men darrar och går mot branten innan havet.

Rönneberga 1979
Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet, bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange tar sej inte dit, sträcker sej bara för att se. Han var högre upp när han såg dom, älgarna, tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort, han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.

Först var det sol, när dom gav sej av med ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt, han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde i ljuset.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.

Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen och dom hör gevärsskotten, och kylig under T-shirten. Kanske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år, snart nio. Han tycker om att springa.
”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa.
”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Spring, skydda er kalv. Han är galen, Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen jag hoppar jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.

Bornholm 2011
Jag vill inte leva längre. Jag sätter fingrarna mot huvudet och försöker se rakt. På ännu en barstol. På ännu en patetisk resa mot ingenting. Jag kan inte leva längre.
”Du har så mycket att leva för.”
Bla bla bla. Och nästa man till rakning i baren i Rönne en halvtrappa ner, som larmar och slår. Ingen vet hur det ser ut.
”Hon är ju så underbar.”
Bla bla bla. Och nästa klunk att svälja. Jag försöker se Lisa. Pappa!
Jag försöker älska Caroline. Något rör sej längst ner i magen. Men det kommer inte upp, eller ut. Varför ska jag leva? Jag försöker se Lisa. Kom till mej. Pappa! Jag försöker se min pappa, men han hade aldrig gått till den här skitiga bodegan. Kom till mej, pappa! Va? Ska jag komma till dej? Kanske.
”En sån som Caroline skulle man haft ...”, säger dansbandsdansken, den fete. Som att jag inte fanns. Som att jag är död. ”Ja jävlar.” Och han juckar mot bardisken. ”Ha ha ha.” Vad är roligt.
”Du har väl hört den om indianen och negern ...”
Och bollarna river käglor på biljardbordet. Jag vet att dom väntar. Jag tror att dom undrar. Pang. En kort stunds lidande, sen är det över. Sen sköljer vattnet långsamt över allt.
Allting dör, allting försvinner.
Skynda dej älskling, jag ber att du hinner.
Pillerna börjar verka.
”Den om indianen ...”, säger jag. ”Snacka inte skit om min fru.”
”Lever du?”
”Araben?”, säger den tunne.
”Nä, en vanlig neger. En riktig, från Amerika”, säger den skäggige. ”Eller, nä, det måste ha varit en indian, kanske en blandning. Ja, en indianhövding som träffade en neger, som var yngre.”
”Svarta människor stammar från Afrika”, säger jag, så trött ... och pigg av pillerna ändå.
”Once I fucked a buffalo ...”
“Kors i röven.”
“Hold sa käft, man, det var indianen som sa det till negern.” Och deras röster låter som svenska. Men det är danska. Det är skandinaviska. Det är ljuset från havet och solen. Men det är lika trångt. Dammet som flyger snett från solen som slår snett mot borden och stolarna som är sneda.
”Vill ni ha ballader, vill ni ha trubbel”, säger jag och sväljer några lugnande nu. Det styr över. Det rinner över. Det kommer inte att bli stilla.
”Ah, hold sa käft, man”, säger mannen med skägget och vi har bråkat förr, Jens, eller vafan han heter.
Ett rutigt ljus ut mot havet och det långgrunda. Och jag håller min glappiga käft. Jag vill inte bråka nu. Några piller till. Vinkar på en mer öl. Det finns lite kvar i spritglaset. Han sjöng ... eller skrev, om det, Jonte Sten, författaren från Landskrona. Han är död nu. Fick en båt i huvudet. Jag vill få en klippa, ett skott. I huvudet. Jag vågar inte leva. Drick ditt sura vin, skrev han, bakom fönster och gardin. Hon är vacker, du ett svin. Jonte Sten. Jag kände aldrig honom. Han bara fanns. Han visste ingenting. En pajas ... som jag.
”Once I fucked a buffalo, sa han, indianhövdingen”, det är ett dovt mummel eller buller i baren. ”Fjädrar och sånt ...”
”Kavalleriet?”
”Han hade aldrig varit utanför ...”
”Dom kan väl stanna i sina reservat ... ha ... ha ha ha!”
”Han åkte tåg.”
Och jag dricker upp ölen och den sista spriten. Den allra sista. Sköljer ner dom allra sista pillerna.
”Once I fucked a buffalo, are you my son”, säger jag när jag går ut i den förbannade solen. Är du mitt barn. Är jag ditt barn, undrar jag när jag haltar ner mot branten. En gammal krigsskada, som jag brukar säga och skratta. När jag är på det humöret.
Och vidare ner till havet som lugnar så.

Rönneberga 1979
Dimman har lättat. Blodet är varmt på foten. Träden runt märgelgraven har lätta juniblad. Solen skiner in. Pange är åtta år och han har ro i sinnet nu när han ser hur ljuset blir perfekt. Han hör en främmande men bekant röst, med någon sorts brytning. Allt är bara trygghet. Han är i sin kyrka nu. Här kan jag vara, är det sista han tänker, innan han alldeles lugnt somnar in.