Jag hade vantar när jag cyklade iväg idag. Och badbyxor under jeansen. En mössa i påsen med handduken. Jag lyssnade på Sade Smooth operator, Ossler Solen och ängeln, Toni Holgersson Blå moln över Stockholm. Och vidare och vidare och det är inte jag som väljer musiken, det är slumpen som känner hösten och dess stämningar.
Bort mot bron, grusvägen vid koloniträdgårdarna som finns kvar, som inte tidens krav på havsnära boende helt krossat.

Och en annan gång en annan höst, skrev jag En sång för Sonny och Karola vid en annan kolonistuga.
Jag saknar den ganska ofta.
Att få vara någon annanstans nära.
Jag hade börjat under våren och sommaren i Vollsjö. Men alla böcker väntar ut en, väntar på att poletten ska trilla ner. Och det gjorde den i den gula kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Som jag själv målat. Jag lämnade Elsa på dagiset i Borstahusen och cyklade till stugan för att sätta igång värmen, mattorna, kylan som kom upp från under golvet.
Jag cyklade, vantar på i hösten, längs havet, bort mot Säby till, Hilleshög. Industriområdet, varvsudden. Det går ganska snabbt att cykla nästan runt Landskrona, men tillräckligt långt för att en kolonistuga ska bli uppvärmd.
Sen satt jag i det halva rummet med fönster åt två håll, skrev, tittade på kaninerna och päronen som föll och murknade.
Sen blev det den kallaste vintern i mannaminne och jag hade ugnen som kamin och jag skrev och i februari skickade jag ett första manus till W&W och Camilla ringde och sa: "Ja, det blir bok." Och fortsatte ungefär: "Men gå igenom allt en gång till, huvudhistorien håller, stryk allt som inte är nödvändigt för huvudhistorien." Och jag sa: "Men Christian (redaktören), ska inte han ha synpunkter?" Jag kände mej ändå osäker. "Nej, du ska göra det själv, så tar du det med Christian sen."
Och jag fick några veckor och jag eldade i ugnen och extraelementet glödde och det var den kallaste vintern i mannaminne och jag hade dubbla raggsockor och det var en sådan fröjd, det ska bort, det ska bort, det ska ändras, förtydligas, fördjupas, förenklas. Bort utfyllnad jag slentrianskrivit, som gav uppslag men var för långa och invecklade. Bort bihistorier som var bra men som störde storyn, som blev två noveller senare.

Sonny och Karola. Vad jag tycker om dem. Tilltufsade. Hårda och mjuka. De kräver inte mycket. Bara någon jävla respekt någonstans från någon, från sej själva.
Sonny och Karola. Charlotta och Pange. Två tjejer och två killar som har varsin ryggsäck och en väg att vandra. Försöker komma underfund med vad som ska sparas och vad som ska slängas. Vad nytt som ska fylla tomrummen.

När jag hade cyklat en halvtimme idag, tog jag av mej vantarna. När jag hade cyklat nästan en timme sjöng Ingenting och Sibille Attar: "Låt floden komma, låt den skölja över mej", och jag for förbi kolonistugorna för andra gången, då hade jag redan bestämt mej. Jag fortsatte förbi campingen, Barnviken, kallbadhuset och hoddorna, stannade vid sjöscouternas flotte, där var nästan lä. Klädde av mej, och jag hade ju bestämt mej, hoppade i, dök snabbt under vattnet och upp igen, satt en stund på träbryggan mellan flotten och land. En tant med stavar gick förbi. "Det är inte friskt", sa hon. "Jo", sa jag, "det är väldigt friskt", och när jag vänder och vrider, analyserar mej själv, kan jag bara konstatera: Jag har blivit en snusförnuftig helyllefriskus.

Recension från 2005