Igår: Att efter doppet torka sej, ta på sej och få sitta den nittonde september på en bänk vid havet, att ta av pappas gamla dunlösa dunjacka i värmen i solen. Våt i håret. Nybadad. Sista badbryggan innan bron, brons stilla surr. Vilken ynnest. Glöm aldrig det.
Jag läser en bok på kvällarna för min äldsta dotter, Henning Mankells Eldens hemlighet. Den är vacker, lärorik, sorglig, hemsk, saklig, vardagspoetisk, en fantastisk bok för mej att läsa och för min tioåriga dotter att lyssna på, hon har aldrig tidigare lyssnat på samma sätt.
Eldens hemlighet handlar om Sofia, i en helt annan värld och verklighet än vår trygga. Hon och hennes syster springer utanför stigen, en mina exploderar. Sofias syster dör och Sofia blir av med båda sina ben, det ena vid knäet, det andra vid låret. Det är fattigdom, exploatering, kolonisering, girighet. Det är människor utan möjligheter att resa iväg när de vill få ombyte, vidga sina hosisonter. Det är människor som endast kan leva där de lever och så långt de kan vandra.
Och Sofia som inte kan vandra mer.
Och Sofia som bor i ett mörkt rum på en stålfjäderssäng utan madrass. En råtta brukar kila över henne på nätterna.
Det är inte gråtmilt eller sentimentalt.
Och Sofia som får benproteser och ska lära sej allt från början igen. Lära sej gå igen.
Och i mitt liv har det gått något mer än ett år och nio månader och jag sitter tryggt i soffan och det är en ynnest, och jag läser för min äldsta dotter, om någon som måste lära sej allt från början igen i en alldeles trasig del av världen, och jag känner en sådan tacksamhet att jag också fick chansen att göra det, men här i överflödet.