Ditt
huvud snurrar, inuti ditt huvud och det är först nu den trettonde
september som du sitter på bryggan och det är alldeles stilla och
du har nyss badat och bron är nära, bron sträcker ut för att nå och där far ju bilarna, tågen,
människorna i rörelse, flygplanen i luften, men det är alldeles
stilla och lugnt och det är den trettonde september och det är
först nu som sommaren är som du vill ha den, alldeles stilla och
lugn och känslan av att just idag är just dagen som du fick så
tacksamt.
Ditt
huvud snurrar och ibland när du låter tankarna löpa kan du inte
stoppa ondskan ilskan, alla som smyger in den bankar in den här och där som tror
att friheten att få uttrycka sina åsikter är friheten att stå
oemotsagd och det ska ni veta, rasistiskt pack, det finns inget
försvar för snålhet när man har möjlighet att ge. Ni måste
sluta nu. Ni får inte skylla era tillkortakommanden på andras
smärta och ni måste veta att det är smärta ni försöker piska
bort med mer smärta.
Någon du inte känner vill bli din vän på facebook och du vet
inte vem du vill ha som vän men ni har kanske något gemensamt och du vill vara öppen och du friar hellre än fäller men sen skriver hen dynga och hen får skriva vad hen vill och du brukar lyssna, för att lära, för att försöka förstå men det blir så sårigt och smutsigt i dina ögon och hen verkar så
fylld av (ett stilla men ändå) hat, att inte få ha rasistiska
åsikter oemotsagda menar hen är ett angrepp på demokratin och du börjar undra vad en vän är om du vill vara vän med människor som vill stänga och stänga och blunda och hata och är det så du vill att dina vänner ska vara och om du stänger och slänger, bort, vem är du då.
Och det snurrar i ditt huvud men du vet att det inte är demokrati att ett
parti som 94% av befolkningen inte röstar på skulle ha ensamrätt
på åsikter men tyck vad ni vill, gapa ut det, men ni
är ändå idioter och du hör hur de ljuger eller köper andras lögner och det dansas en dans efter någon annans pipa och ni är
okunniga marionetter och det rycks i trådar men trådar slits sönder
till slut eller brinner upp och ni är alltid fel och ni vill tillbaka och det var lerigare då, kallare brunare och du vet inte vem
du vill ha som vän vilka röster du orkar höra, vilket hat, vilket
hat du måste lyssna på känna hur det smetar ner dej och att
samhället, det som skulle vara mjukt, smutsas ner och till slut är
alla skitiga och ingen bryr sej längre, inte en jävel bryr sej
längre, när piskan viner på bara infekterade ryggar.
Och
ditt huvud snurrar och det är så stilla på bryggan och havet är så lugnt men ditt huvud snurrar och tankarna löper och du är så jävla trött på hatet och okunnigheten och oviljan att förstå och oviljan att sträcka ut en hand och du skulle vilja ha den här bryggan för alltid, ditt fort, bygga en mur, stoppa vinden, stoppa
tiden, stoppa allt du inte vill höra eller se, stoppa bajsbruna
valsedlar i kyrkovalets urna, stoppa skriken tårarna ilskan. Men du
måste ha luft och dina vingar måste bära och du måste börja om
igen och igen och du måste ha luft och du får den från allt som
händer allt som finns och snurrar överallt och ditt huvud snurrar
och drömmer och det är en rolig dröm med ett nödvändigt hot och
du vaknar och du är glad att det goda finns och du är redo att
gräva och alla får tycka vad de vill men du önskar att de ville försöka förstå innan de
vässar sin dolkar och du håller sommaren kvar men du vet att det
blir höst igen att det blir vinter att det blir vår igen, sommar,
och höst igen och du skriver en bok igen, Hål
i hösten, och du vill fylla hålen och det kommer nya hål och du vill fylla
hålen och du tänker: så tomt det skulle bli, om jag inte hade hål
att fylla, så tomt det skulle bli, men det är så jobbigt det är så ledsamt jag blir så trött, hål hål hål som vidgar sej och spricker men jag måste fortsätta men det spricker men jag måste fortsätta.
No comments:
Post a Comment