Så blev det höst. Så blev det en mer desperat ton i kråkfåglarnas sång. Jag minns dem utanför sjukhusfönstret. Du minns dem också, Pange. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Pange.
Så blev det höst. Bokhöst.
Vi var på Moriskans bistro, vi var ett litet gäng som bläddrade, vände och vred på de nytryckta exemplaren av På väg till Charlotta Anderson.
Anna ritade en egen bok på pappret på soffbordet. På Moriskans bistro med den lilla scenen och jag minns ett bluesjazzband för ett år sen eller så och jag minns en sen natt tidig morgon på Roskildefestivalen i slutet av 80-talet, bluesjazz och du hade rutiga kockbyxor, Charlotta. Du minns det, va, Charlotta, hur regnet försvann och torkade i solen utanför tältet. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Charlotta.
Ibland säger jag att jag skriver som jazz, bluesjazz. Jag har ackorden och takterna, instrumenten. Jag har kunskapen och ryggmärgen. Och lite soul. Och grundstoryn, olycklig kärlek som fortsätter hoppas.
Sen improviserar jag, som tjejen på caféet i Lissabon, brasiliansk blues med jazzfeeling. Hennes röst hes och sprucken, sjöng hon om livet, det andra livet och det var kanske då, jag skrev den där dikten, walkin´ talkin´ blues, kanske, när jag gick upp och ner i gränderna, skornas mjuka rytmslag mot stenläggningen och fortsatte i några år och förra hösten i november regnade det i fyra dagar i Malaga och på den femte dagen kom solen och den gamla gamla kavajen orkade inte mer och vi skiljdes vid en papperskorg och när jag suttit länge vid dammen där de radiostyrda båtarna tävlade, gick jag vilse i gränderna bakom hamnen och det var där jag hittade Pange, helt jävla nergången.
Och nu satt vi på Moriskans bistro och scenen var tom men vi bläddrade i en bok som kanske är soulig bluesjazz, fast Dire Straits är med, och Velvet Underground är med och det är ett skönt gung men någon ylar i bakgrunden och imorgon (onsdag) är vi på Pumphuset klockan sju och på torsdag på Spegeln halvåtta och hösten ska fortsätta komma och på cykeln på väg hem igen, när vi pratar om löven som faller, att här cyklar vi, jag och mina två barn, ser vi träden knoppas och hoppas i mars, löven kläckas på våren, kråkfåglarna som sjunger, en raspig blues i kör nu när hösten kommit och vi måste vänta till maj igen, kanske april, säg att vi inte måste vänta till maj.