Men igår hann jag egentligen inte bada, men vafan, ett snabbt dopp och jag cyklade inte hela vägen bort till sista (eller första) bryggan utan nöjde mej med den vid Sibbarps kallbadhus.
Det var lite kylslaget, men skönt i vattnet. Och där stod Ambjörn och vi pratade lite snabbt om bottenförfallet på Ribban och hur bra det är att bada i Borstahusen, sen hastade jag vidare (jag skulle ju bjudas på Annas önskemiddag, rårakor och fläsk).
Jag är trevlig mot kassörskor (manliga som kvinnliga) och skulle aldrig få för mej att prata i telefon när det är min tur.
Vid ett av Limhamns höghus (de andra ligger ute på Ön) ligger kinarestaurangen och hotellet och ålderdomshemmet (och alldeles nära havet) och solen kommer och molnen kommer och regnet kommer och försvinner, och regnbågen Och jag går in i affären som har slutat sälja fem kiwi för en tia, som har slutat sälja tre Magnumkopior för en tia. Men yogurt har de och det står ett tyskt par framför mej långsamt i kön och han måste visa sitt tyska körkort eller vad det är och det tar sin lilla tid (och jag ska ju äta rårakor och fläsk snart) och just när det är min tur!!! Ringer telefonen!!!
"Hallå, det är Ambjörn, jag googlade fram ditt nummer, det är en dam här som säger att hon lagt sin mans bilnycklar i din väska ..." "Jaha", det är min tur, jag nickar till kassörskan som har haft en tuff stund med den tyska legitimationen och frågor om erdbeeren. "vänta lite", säger jag, "jag är i affären", och lägger ifrån mej telefonen, betalar och säger tack och hej med ett leende. "Så, vad sa du?" "Hon säger att hon stoppade nycklarna i din väska på bänken vid bryggan", säger Ambjörn. "Jag hade väskan på cykeln, på barnsadeln." "Du ska få prata med henne här", säger Ambjörn och nu är det en kvinnlig röst, "hej, jag heter Maj-Britt, har du hittat nycklarna?" Jag är utanför affären nu. Har rotat i väskan, inget. Inget i min svarta badpåse heller (den som det står Landskrona Stadsbibliotek på, du vet?). "Nej, det finns inga nycklar här." "Men jag la ju dem i din ryggsäck på bänken." "Jag har ingen ryggsäck", säger jag, "jag har en svart väska, som var på barnsadeln", det är ingen anklagan i Maj-Britts röst, men jag känner mej ändå skyldig. "Men det fanns två mammor och två barn vid bänken också", säger jag. "Var du vid den andra bänken", säger Maj-Britt, "den längst bort från bryggan?" "Nej, vid den första", och jag rotar i väskan en gång till. "Men jag har inga nycklar." "Vet du vad de heter som var vid den andra bryggan?" "Nej", säger jag och det är en vacker dröm om ett samhälle där alla känner alla men också skrämmande med obligatorisk närvarokoll vid spontanbaden och jag tycker att Maj-Britts röst blir tunnare och jag måste lägga på nu och jag tycker att jag hör hennes mans stampande steg och ... "ska det vara så jävla svårt att ta hand om några nycklar!" ... eller, jag vet inte, det är kanske samhällets råare ton som nästlar sej in i min allt ledsnare hjärna, över sångerna som antingen ljuger glättigt eller tvunget måste gräva sej mörkare och jag gör som jag gör, säger adjö och önskar henne lycka till och jag gör som jag alltid gör: cyklar och lyssnar på musik (Marianne Faithful).
Så kommer jag ändå hem till mina barns mammas hus och det är tredje och sista dagen vi firar Annas sjuårsdag och det är inget särskilt, det är trötta barn och småretligt men alla tycker om rårakorna och fläsket tar slut och hon (Anna) säger saker som: "Ta bort solen, pappa, jag vill inte ha den", och även om det är något år sedan nu så är det på den marken jag måste stå, en pappa som är skröplig ibland, arg och svag och kanske orättvis, men en pappa som (det vore väl fan annars) kan ta bort solen en stund om det nu är det hon vill.
Anna sex år
Karola liknas vid Marianne
No comments:
Post a Comment