... men åren går ju och jag är ändå fyrtiofem och får väl vara lite sliten och operfekt, livet jag levt, det tunga men också det lätta lyckliga, men glädjen, den har ju alltid funnits, och tacksamheten och såhär såg jag alltså ut efter ett bad i Ramsjöstrand, du vet, när det är så varmt i vattnet att den anledningen att stiga upp (att du fryser) är eliminerad. Det är ju ingen retuscherad bild, inga filter. Bara ett knäpp när jag var trött och härligt drabbad av solen och havet och låg på en madrass och tänkte att det kanske skulle finnas en halvtimmes ro, kanske sömn. Men det är barn som springer och skrattar och sjunger och skriker och bankar på någon sorts träxylofon. Men det är också skönt, att helt avslappnat kunna stänga bort den eviga stressen av att min chef (jag själv) tjatar och tjatar på mer jobb (men jag hade ingen dator tillgänglig, jag hade inga grovmanus, jag hade bara solen i ögonen) och idag, eller ikväll, var vi tillbaka i Malmö (Limhamn) och jag badade med Alice och Anna och de är sju år och var glada att leka igen efter en tid ifrån varandra, men innan dess var jag med store Anna och badade närmast bron medan bilarna och tågen och flygplanen var på väg till Köpenhamn, Öresund. Men i Kattegatt stod Anna och jag på händerna längre, andades skönare och du flyter bättre, tårna upp i himlen, blicken upp i himlen, öronen under vattnet och ett annat ljud, dovare, lugnare, ja, lugnet, utestängandet, och lyxen att (medan bomberna fruktansvärt faller) få vara en stund nöjd och tillfreds och låtsas att allt är en räkmacka att skönt glida på.
No comments:
Post a Comment