Goda minnen

Det fanns ett asfalterat stycke mark mellan Borstahusen och kvarteret Tornet. Där spelade vi landhockey. Det var alltid min bror och Hans och jag som var med i vårt lag (och andra tillfälliga medlemmar, men det var vi tre och jag var bara en lillebror och kanske ett bihang men jag kände tillhörighet).
Det är smått suddiga minnen men i perioder var det vad vi gjorde, vi spelade landhockey och vi var bra och spöade Peddans lag och häljarparnas lag.
Vi (inte jag i alla fall) hade inga högre ambitioner än att ha roligt, och vinna, och vi vann (precis som när jag och Windy spelade musik och skrev låtar, vi vann och vann och skrev bäst låtar, och hade roligt).
Ibland frös isen nedanför vårt hus i Borstahusen och ibland föll snön och vi skottade och snörde på oss skridskorna och en gång sköt Hans en puck i huvudet på mej och vi blev ovänner (en ganska kort stund).
Jag var något yngre men jag upplevde det som att jag var med.
Det är ganska lite som jag minns av min barndom, jag vet inte varför. Jag skulle kunna säga att det var för att jag inte var lycklig, att jag kände en oro och dödsångest, att jag var rädd för att mina föräldrar skulle skiljas, att jag längtade efter något annat, men det är nog inte sant, eller sant, men bara en del av något större.
Jag kommer ihåg när jag cyklade och drömde på väg hem från skolan och krockade in i en bil som det satt en gubbe i, hur arg han blev.
Jag kommer ihåg spänningen, skräcken, friheten av att skolka från skolan.
Jag kommer ihåg en sorts hemmahörande men främmandeskap.
Och jag kommer ihåg när de spolade vatten på landhockeyplanen och det var en sån kall vinter och isen blänkte på gatorna och jag åkte skridskor hela vägen hem till Övre gatan, och jag minns somrarna med kojorna och flottarna och mina föräldrar var en sorts havsnära nybyggare innan det blev riktigt dyrt och fint.

Jag minns med tacksamhet en trygghet, en trygghet att få vara tryggt otrygg, friheten att få tvivla.