Oh, Susie (att vi inte visste eller kunde)

Måndag och och det gråa rusket och jag satt och tröskade och idisslade och våndades över ännu en av dess projektansökningar som mer och mer kväver min kreativitet och ork lust att göra det jag måste göra: skriva böcker.
Och en seg förkylning med feber och hosta, tröttheten och fattiga januari (och jag vill ge dej himlen i födelsedagspresent, Elsa, men den är för dyr).
Så jag tog en paus och halvla mej i soffan för att kolla text-tv och klockan var tre på eftermiddagen och det var matiné på tvåan: I taket lyser stjärnorna. En film av en bok som jag minns fick Augustpriset för bästa ungdomsbok för några år sedan.
En tonårstjej.
En mormor.
En mamma som ska dö i cancer.
Att vilja krama och nå men inte veta hur, för livet är ju där också, verkligheten.
Första fyllan, förälskelsen, första samlaget utan skimmer.
Osäkerheten, barndomsvänskapen som prövas och skitas ner, prövas hårt. Att känna att inget stämmer men ... att inte ha verktygen att agera rationellt och smart. Livet, alltså.
Och jag låg kvar i soffan och tänkte på mej själv, mina tonår, smärtan, hoppa ut genom fönstret på andra våningen som ett ärligt berusat försök till frihet (inte för att dö, inte alls, för att leva i förvirringen), smärtan, det mjuka som alkoholen blev, alla som inte förstod, lärare, vänner, föräldrar, JAG ... som inte förstod och vred mej hit och dit utan att hitta rätt.
Och Elsa fyller alltså tolv på torsdag. Det tänkte jag också på.
I taket lyser stjärnorna, en bra film och antagligen en ännu bättre bok.