Staden i vinden

"Nu har vi kommit till Staden i vinden", sa jag till flickorna när vi klev av tåget i Landskrona med morötter, clementiner och äpplen i magarna, men ganska hungriga ändå. "Är det farfar därborta", sa jag och nickade mot vinden mot det låga solljuset mot parkeringsplatsen. "Ja", sa Elsa. "Såhär mycket blåser det inte i Malmö va", sa pappa, "välkomna till Staden i vinden", sa han och vi satte oss i bilen och körde en kringelkrokig väg mot Borstahusen, "vi ska kolla Fia och Martins soptunna, så att den inte har blåst omkull, de är ju bortresta", sa han och körde på Öster och: "vid den dammen har de dödat sexhundra råttor", sa pappa, "oj, där får man inte köra", och det blev fler kringelkrokar och: "tänk, alla husen i detta kvarteret var en bilfirma förr, nu är det helt tomt" och där var dammen igen, "tänk, sexhundra råttor, nu får man inte mata fåglarna, det blir för många råttor", sa pappa och nu hade vi åkt förbi gamla Posten och ner längs Artillerigatan och nu Strandvägen och: "titta nu på havet, det är helt vitt", sa han och vi kom till min systers hus och soptunnan var tömd och jag rullade in den i ett litet prång och sen rullade vi nerför den lilla backen och var framme hos mina föräldrar där vi fick smörgåsar (eller smörrebröd i Sveriges danskaste stad) och det skulle bli mörkt snart och jag tog på mej stövlarna och gick längs havet mot Borstahusens hamn och vinden tryckte på från väster, fuktigt salt och vita gäss på vågorna och gråa gäss som flydde lågt söderut i luften och: det här är inte storm, tänkte jag, det här är bara en halvfrisk januaridag i Staden i vinden som smeker mej vänligt (men småhårt) på kinden.