Inte pank

Ekonomin brukar väl gå runt, men många om och men under årens lopp. Att vara frilansande kulturarbetare och författare är inget för den som vill planera sin goda ekonomi flera år i förväg. Efter femton år på det här viset är jag inte utan oro för min ekonomi, men jag har vant mej, och jag har märkt att det alltid (peppar peppar, ta i trä) löser sej, på något sätt. Men även om jag har ekonomin säkrad för ett halvår, och skulle kunna skriva klart romanen på den tiden, så kan jag inte vara helt lugn, måste skicka in ansökningar till stiftelser och andra finansiärer, alltid ha bollar i luften, framtida projekt. Alltid vara beredd på att hoppa på småjobb. Det blir inte alltid den där ron som jag så väl behöver, att bara kunna gå upp i ett romanprojekt. Det är därför dikterna har kommit emellan. Det går snabbare och enklare och varje dikt kan stå för sej själv, en roman är en helt annan koloss, ett helt annat pussel.
Förra veckan var jag i Stockholm, började märka att jag nog inte klarar mej till slutet av januari (då jag får min fjärde utbetalning av mitt femåriga arbetsstipendium), den där billiga resan till Frankrike kostar, resorna till Stockholm kostar, att ta mej och barnen till stipendievistelsen i Vimmerby kostar, för att inte tala om Astrid Lindgrens värld. Och det kommer en jul. Min ekonomiska planering bygger på det mest basala (och en förhoppning av att få in extrapengar på ströjobb, som har blivit färre sedan Kvällspostens kultursida la ner), därför krackelerar den i princip alltid, när extrautgifter dyker upp.
Men jag kom hem sent i lördags och öppnade postlådan och gick upp med ryggsäcken tre trappor, såg ett brev från Svenska Akademien, rafsade upp det. Och de hade beslutat att jag skulle få 60 000:- från Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Vissa stipendier söker man, vet (nästan säkert) att man ska få något, bara inte hur mycket, då är ett positivt besked en lättnad. Men från SA söker man inte, det kommer som blixtar från klara himlar. Och det är en sådan glädje (och lättnad), men jag måste tänka långsiktigt, men jag slog till på ett par nya badbyxor, bjöd min tjej på fin middag, köper några grejor till barnen som jag kanske inte gör annars. Sen är det bara att försöka vänja sej vid en något mindre otrygghet, mer än ett års försörjning fixad, minst två böcker som hinner bli klara, att sluta vakna på natten av ångesten.