Att förundras

När jag var ung på golfbanan i det tidiga åttiotalet. Landskrona golfklubb var bäst i Sverige. Jag hade ingen dröm om att bli bäst. Jag bara älskade att spela golf. Gärna ensam. Gärna med freestyle. Jag bara hatade hösten och vintern. Det enda som höll mej uppe på vintern. Jag var kanske tolv. Jag läste böcker och lyssnade på musik. Det enda som höll mej uppe var att gå trappan upp i klubbhuset, där satt de, Magnus och Magnus, Håkan, Nisse, mina idoler (kanske de enda jag haft), spelade kort mellan träningspassen. Att få vara där, att få synas där. Att vara i något större. Deras skämt. Jag lärde mej inte allt där, men jag lärde mej mycket.