... landa mjukt

... annars lyssnar jag på Frida Hyvönen, när jag inte skriver, fast jag lyssnar ju när jag skriver också, förbluffas över att jag hade den här historien i mej, tänker på lättkränkta bilister, lyssnar på Frida Hyvönen, hur snäva någras tankar kan vara, men inte Frida Hyvönens, Fredag morgon, totalt hudlös och rak och bra och gripande, tänker: se upp! låt inte det bli du, Jonte, läser Förtvivlade människor av Paula Fox i Hylliebadets relaxbassäng eller våtbastun, hur boksidorna blir fuktiga, lyssnar på Frida Hyvönen igen sen, skriver vidare på romanen som jag är så glad för, så att jag blir rädd för att flödet, nä, inte flödet, utan känslan av att storyn är självklar, ska försvinna, saknar henne en stund, är fortfarande kär, försöker få min dotter till fotbollen, simmar, lyssnar på Fredag morgon igen och tänker att ibland kan jag också skriva så, tror jag, hoppas jag, att det drabbar totalt, det är i alla fall mitt mål, och jag tänker på något Rickard sa en gång i början av 90-talet när jag läste en novell för honom i den franska bilen på väg från Västervik,  hur både fri och rädd jag kände mej i den bilen, och på toaletten läser jag Lucia Berlin, Handbok för städerskor, och saknar mitt badkar på Älggatan, att det alltså är vad jag vill bli ihågkommen för, att jag myntat attityden och visdomen: "man ångrar aldrig ett bad", det är vad jag vill att mina barn ska tänka på när jag begravs, och jag ligger en timme i varmbassängen efter simningen på Hylliebadets relaxavdelning, tänker att här borde de stressade bilförarna landa ibland, snacka lite coolt med mej och tandläkaren från Damaskus, landa mjukt, och jag doppar mej i det iskalla och sen våtbastun igen, och jag tänker alltså på vad Rickard sa, om att jag gjorde meningarna för tunga, att allt skulle vara så vackert och viktigt, ungefär, att ibland måste man vila, och det sa Anna också om någon av mina dikter, det blir för mycket, man måste få vila ibland, landa mjukt, och det är konstigt, det är vad jag försökt göra i hela mitt liv, landa mjukt.