Jag ska skriva om julfesten och Pequod sen. Men nu blir det för alla nytillkomna läsare. Ett oredigerat utdrag ur romanen OCH FORTSÄTTA VIDARE BORT (W&W pocket 2005). Reklam och introduktion samtidigt alltså. Håll till godo:


”Va…” Jag lyssnar ju aldrig.
Augusti klibbar och dom här kläderna är inte mina. Det måste vara söndag och jag vill höra den sången nu, när Kris Kristofferson går runt på gatorna och är ensam och… Jävla skit, tänker han när strupen torkar, barerna har inte öppnat än. Så ensam och övergiven känner han sej.
Jag vet inte… Jo, jag vet att det är år 2001 och Susanna är inte här, och augusti klibbar och den vita t-shirten är tajt och klibbar. Mina fötter är bara och klumpiga och klibbar mot golvet av plast. Kalsongerna sitter för hårt och svettigt och skaver och byxorna är vita och för korta, och det är så ljust. Så jävla ljust i mörkret och så jävla tråkigt att klockorna stannar och smälter på nån jävla Daliimitation på väggen, allting annat är kalt. Och utanför klibbar sommaren i Malmö.
Men härinne, så kallt och sorgligt och tomt utan känslor. Inte alls som i böckerna jag brukade älska. Inte alls som i sångerna.
Härinne, ensamt och långsamt och ge mej för fan mina piller nu, ser du inte hur jag skakar, och en öl. Bara en öl eller två och bara färjan över till Köpenhamn eller Helsingör och en öl bara, eller två. Bara iväg någon annanstans, alla drömmarna i solen.
”Va…”, säger jag igen, sakta med munnen och hon tittar på mej nu, allvarligt genom glasögonen som hon rättar till och nä, det är väl inte läge nu, antar jag, även om jag hade orkat. Att berätta den vitsen som Kalle brukar dra...

  

… Kalle och jag, när vi satt i solen och drack öl vid småbåtshamnen under vattentornet i Landskrona, där allting också började. Måsarna och trutarna i himlen och det gick fortfarande färjor till Köpenhamn. Ungarna plaskade i vattnet och klättrade på stridsvagnshinderna från andra världskriget. Mammorna skrattade och hundarna lekte och skällde glatt. Och Susanna kom cyklande på min mammas cykel, ett rött linne och bikinibyxor och hon undrade vad vi skrattade åt.
”Allt det här…”, sa hon och visade svepande med armen, och solen skimrade i havet och allting blänkte.
”Nä nä”, sa jag och reste mej och kunde dansa då, ”berätta Kalle, berätta en gång till…”, sa jag och Kalle kunde inte hålla sej, skrattade redan när han började berätta historien om dom två bajskorvarna som stod och högg ved. När en diarré kom förbi, ställde sej och tittade på och sa efter en stund att det där såg ju roligt ut, får man månne hugga in, frågade diarrén. Och bajskorvarna tittade på varandra som om han var helt från vettet, log lite och sa nä nä, det går ju inte.
”Nä nä”, sa den ene bajskorven, ”det här är bara för hårda grabbar…”

  

… nä, det är väl inte läge att berätta den vitsen nu, antar jag. Jag är ingen hård grabb nu.
”Va”, säger jag, tydligt med munnen, och jag vet inte hur länge jag har varit här, det kalla golvet och britsen, ”förlåt, förlåt, det blir… Nä, jag vet inte…”, säger jag och slutar. Jag pratar för mycket, det är ju det.

”Men herregud”, säger alkoholläkaren mjukt som en stilla sång om sorg. Och jag tittar rakt genom henne, ut genom fönstret och dom klibbiga träden och några ensamma moln står stilla på himlen, och vidare bort utan att se, jag känner inget här. ”Herregud Jonas, du som fortfarande är ung”, säger alkoholläkaren, ”du har ju hela livet framför dej, och en fru Jonas…”, säger hon och trycker på min mage igen, och jag vill bara slå henne hårt i magen, bara döda henne, bara skrika, vafan vet du om det, vafan vet du om mitt liv din jävla fitta, och… Nä… Nä nä, det vill jag ju inte.
Sitter bara här på britsen och sträcker svårt och långsamt upp handflatan, stopp, skakar på huvudet, jag kan inte nu. Jag kan inte prata. Och jag pekar på munnen, jag kan dricka nu, och hon nickar och ger mej det första lilla plastglaset med blå medicin.
Blues, tänker jag och sväljer sakta små klunkar, jag vet fan vad blues är. Precis som Kris Kristofferson, när han sköljde av sitt svullna huvud och gick ut för att möta dagen, och dagen bara skrattade fuck off. Så tänker jag när alla andra har lycklig semester utanför. Och längre bort finns alla hus vid havet som man kan simma i, alla simbassänger som luktar klor och hemma.
Och så pillerna nu, som hon har delat så att jag ska kunna svälja, måste svälja nu. Måste svälja bit för bit för att få vara lugn och fri, sjunka dit.
Så.
”Vad sa du nu”, säger jag, och varje jävla bokstav gör ont i munnen och ner i magen och vänd dej för fan inte nu, inte spy upp lugnet nu och jag gnider det korta håret och gnider mej på hakan, lite skäggstubb, och, aj som fan vad det svider i såren och jag ska fylla 32 år… Eller, det vet jag inte, om jag ska fylla 32 år. Det är tre veckor dit och jag kan inte se så långt fram.
”Ja, herregud Jonas…”, säger alkoholläkaren och tittar i papperna om mej, ”du hade alltså 3,66 promille alkohol i blodet när du kom hit…”
”Va…”, säger jag och öppnar ögonen lite, ”jag minns inte… Åkte jag ambulans, jag minns inte…”, säger jag igen. Men jag minns, låter henne prata bara. Jag pratar för mycket.
”Nä, du kom hit själv och sa att du ville lägga in dej om du fick piller... Ja, du var så dålig…
Sen ringde du hem till din fru och grät och sa att du hade det i dej, du hade haft det i dej hela tiden. Du sa att du förstod henne, du skulle inte besvära henne mer, men du hade det i dej. Du ville att hon skulle veta det. Det goda livet, sa du.”
”Pratade jag med Susanna…”
”Ja Jonas, jag pratade också med henne”, säger alkoholläkaren och jag vill gråta nu, jag vill skrika, jag vill springa hem och krama henne och kyssa henne och ligga väldigt nära henne naken. Men jag känner inget här. Tårarna i ögonen kommer inte ut.
”Hon…”
”Ja, hon var här när du bara sov och vi gav dej dropp. Ja, herregud Jonas… Du har alltså dom sämsta levervärdena jag har sett på mina elva år här. Förstår du Jonas, dom allra sämsta. Levern kunde ha spruckit vilken dag som helst, du kunde förblött. Ja, eller dött i den där båtolyckan, ramlat nerför en trappa. Ja, vad som helst. Du kunde ha dött vilken dag som helst…”, säger alkoholläkaren och jag sitter nersjunken och jag är smal, men min mage är svullen och det var längesen jag slutade äta, har bara gröt i huvudet. Och det är så kallt här. Men allting klibbar ändå och jag vill gå mjukt och bada nu.
Men hon bara tittar rakt på mej, sluta titta.
”Det är upp till dej nu Jonas…”, säger hon. ”Men hur har det blivit såhär egentligen, du kunde ju göra vad du ville… Bra uppväxtförhållanden, dina föräldrar var ju inte skilda”, säger hon, och nu orkar jag le lite, för nu måste hon väl i alla fall skoja om hur enkelt allting är. Dom raka linjerna. ”Och vänner Jonas, vänner… folk som brydde sej om dej, ja, bryr sej om dej. Och du ser ju trevlig ut, du är ju en klok kille… Va, och alla som älskar dej, tänkte du aldrig på dom Jonas, va… Tänkte du aldrig på dej själv…”, säger hon och jag tittar blått och rakt in i henne.
Jo. Det var ju det.