På väg till kliniken

Jag kom inte till Alkoholkliniken i en busstaxi från Landskrona i rutiga kockbyxor och två våta femhundringar i bakfickan, den gången för fyra år sen, sensommaren 2001. Det var inga trumpeter som ljöd rakt upp i himlen när jag anlände i en limousine som en packad kung som hittat förnuftet i en papperskorg eller i en soluppgång i en film av socker. Det var inget insiktsfullt uppvaknande eller snilleblixt från en klarblå summersky in Hollywood. Ingen plastikopererad Susanna grät falska tårar när jag äntrade scenen som dröp av sirap.
Det var mycket gråare. Alkoholklinikens akutintag. Kjell som skrek med armen i en plastpåse i det överfulla väntrummet, han hade spillt bensin på fyllan, men var så jävla röksugen, eldade upp en del av sej själv. Han skrek och jag vet inte vad jag tänkte, hade druckit en bra dos, jag skulle hålla några timmar. Det var en tid i livet som var groggar nedanför sängen eller på bordet vid soffan. Det var att sitta ner och pissa för att diarén ständigt läckte ur mej medan jag spydde i badkaret.
Men jag tog mej till Alkoholkliniken. Såhär gick det till, tror jag:

”Jag vet inte”, sa Susanna innan hon gick på morgonen, jag skakade och såg solen som sken in genom balkongdörren som var öppen på glänt, släppte in den varma vinden. Solen som blev skev när den bröts av glaset. Jag såg solen och rös, ännu en helvetesdag. ”… hur länge jag orkar”, sa Susanna.
”Hur länge …”
”Jag trodde att det skulle bli bättre”, sa hon, och hon behövde inte säga mer, behövde inte le mot mej med den starka kärleken, le mot mej som mot ett litet utvecklingsstört barn.
”Jag vet, lämna mej då”, skrek jag och då kom det, och jag sprang ut på dasset för att spy upp morgonens första försök att stilla allt som skakade, öl och grogg.

Sensommar 2001 och allt var klibbigt. Det var fjärilar och getingar överallt, kletiga blad när jag snubblade in i träden längs vägen. Jag snubblade på stenar och det var blod ute och inne, halkade på hundskitar och landade på utslängda soppåsar. Jag var en utslängd soppåse när jag gick stappligt med min tunga väska och pappas cykel som jag först lånat och plankat med på pågatåget, och sen bara tagit över. Nu var det punktis och jag hade brutit nyckeln i låset en kväll när jag bara ville sova, bara få upp låshelvetet. Kedjan var av och rostig. Malmö var kvavt. Jag var kvav långt ner i halsen och drömmen idag var att ölen var slut, pengarna alltid slut. Jag behövde två hundra spänn. Jag behövde ben att gå på.
Det var längesen jag hade slutat göra tomatsallad att ta med mej, köpa en halv grillad kyckling och några San Miguel och drömma om Spanien och Portugal i Slottsparken eller nån annan park, cykla vidare till Kockum Fritid för att simma, eller … nä, det var längesen jag orkade cykla ända ut till Limhamn där dom finaste bänkarna och hoppet om livet fanns.

Jag behövde minst två hundra spänn för att klara dagen. Jag hade druckit upp Susannas vin och dom sista folkölen som inte bet ett skit, jag behövde medicin. Susanna var på jobbet på skolan som just börjat igen, hon drömde om huset utanför Kivik, den gamla skolan där vi kanske skulle starta en sorts rörelse om bara C-G och Prälle fick tummarna loss. C-G var gift med min faster och Prälle var pappas gamla kompis från långt långt tillbaka, när pappa var musiker med stora ögon och Prälle var en halvtjock Robin Hood som spelade in filmer och radio med sensuella budskap, när färjorna gick över sundet från Landskrona till Köpenhamn. Prälle var kanske inte Robin Hood, men han och C-G ville gärna hjälpa mej. Jag fick femtusen svart varje månad medan vi väntade på att det skulle lossna med Österlenprojektet. Jag kopierade lite papper, ringde några samtal och slickade på frimärken. Jag skulle ständigt vara pigg i skallen, tänka på utvecklingsmöjligheter, som Prälle brukade säga, men nu var han i Sydafrika sedan några månader, allt hade gått i stå och jag hade alltid för lite pengar, eller inga alls. Jag lånade av Susanna, och av mamma också, men alltid alldeles för lite.

Jag behövde minst två hundra, jag behövde några öl på nån av dom närmsta billiga krogarna, få i mej några och sen orka ta mej till systemet. Så jag tog några CD-skivor och cykeln, gick bland hundskitarna och dom kletiga träden, ryckte, rös till ibland, som ett uppvaknande tillbaka till helvetet när jag kommit för långt in i en mjukare fantasivärld i mina tankar. Jag ville ingenting. Jag stannade för att spotta ibland, för att slippa spy, slog mej på dom hårda träden och blev klibbig och kunde inte se solen som alla jävla tidningarna skrev om.
Det var en ny kille i cykelverkstaden som även köpte och sålde begagnat, en svensk man som satt på trappan och rökte en cigg, han måste vara minst femtio och hade inte overall som Malik. Den här killen hade joggingbyxor och en uppknäppt skjorta, han var mycket solbränd. Jag känner igen honom, tänkte jag, fan, var? Två motorcyklar stod på trottoaren utanför, några mopeder bakom det stora skyltfönstret. Det hade varit halalcharkuteriaffär innan.
”Var är Malik”, frågade jag och försökte vara stark.
”Du vet …”, sa mannen och halva hans högeröra var borta, i det vänstra hade han en stor guldring. Han log snett på ett sätt som både var sjyst och farligt. ”Malik är inte här längre. Det är mitt ställe nu, är du kund …” sa han och sträckte fram en oljig hand. Jag ryckte på axlarna och kände hur svetten kröp ut från kroppen, och sen tillbaka in i huvudet, där kröp den runt som en orm eller hårig spindel och gjorde allt värre.
”Jag skulle sälja den här …”
”Sätt dej, grabben, behöver du en öl”, frågade han och log igen, på ett varmt sätt fick jag för mej, klappade mej på axeln.
Jag nickade och han gick in i det lilla rummet bakom disken, gick över skruvar och kedjor, över olja att halka på och jag fick min öl, starköl, drack två korta klunkar och tyckte att det funkade, togen stor och kände plötsligt att jag halkar kanske rätt.
”Den är ju bara några år gammal, blocklås”, sa jag och nickade mot cykeln.
”Du har brutit nyckeln i låset, jag måste ta bort skiten”, sa mannen och tände en cigg till och jag började hosta, fan, inte spy nu. Tryckte ner med en ny klunk, klarade krisen. ”Du får hundratjugo, grabben”, sa mannen., ”Jag heter Tompa, jag gillar dej, men du gör det inte …”
”Vadå?”
”Du vet, jag ser sånt, du gillar inte dej själv …”, sa Tompa och gav mej pengarna. ”Du kan köpa tillbaka den sen när jag fixat, sjuhundra”, skrattade han. ”Jag ska bara hålla på med riktiga bågar, med motorer, men jag gillar dej. Du kommer också från Landskrona, va, Borstahusen, brukar va på Bullen …”
”Jo …”, sa jag och drack upp.
”Vill du ha en till, jag brukade gå till din farsa, han skar bort mina leverfläckar. Jag tycker om att sola, men rädd för cancer, du vet …”
”Men …”
”Ja, det var längesen, jävligt längesen”, sa han och slutade le, och jag log inte, tänkte på solen när jag var liten, när jag gick genom byn, när jag sprang på strandängarna och fick fiskahuen av fiskegubbarna i galon bakom stora skägg. Jag log inte, längtade bara efter en dåtid när det var mycket enklare. ”Jag bodde också i Borstahusen då, Kaptensgården, köpte huset när den gamle gubben dog.”
”Vid skolan, den finns inte längre, skolan alltså …”, sa jag, och tänkte att mitt liv är jävligt enkelt nu, ner i strupen bara.
”Allt försvinner …”, sa Tompa och jag försökte dra honom tillbaka. ”Malik har åkt hem till Bosnien, hans farsa håller på att dö, cancer. Jag skickar lite pengar till honom, vi har en deal. Jag ska berätta … nån gång. Nä, jag måste jobba nu, kom tillbaka en annan dag ...”
”Men …”
”Drick upp ölen i din takt, men jag måste jobba”, sa han och gav mej dagens Sydsvenskan, ”läs tidningen. Jag måste bli klar, HA-hojar, du vet, dom måste bli klara i tid.”
Jag satt i solen och två öl räckte inte. Jag kollade i tidningen, på B-delens förstasida fanns en annons. Behöver du hjälp? Gratis rådgivning. Jag vet inte vad som hände då, men jag rev ut annonsen innan jag gick vidare på Ystadsgatan, svängde in på Nobelvägen och kom fram till Traktören. Hundratjugo spänn i fickan och skivorna i väskan. Två öl till först, tänkte jag, det var dom stjärnorna som var närmast.