Upp som en pannkaka i Helsingborg

Nu börjar det dra ihop sej, våren som tar meter efter meter och snön kan säga vafan den vill. Det kan vara minus, men solen smälter ändå.
Det börjar dra ihop sej och jag har egentligen inte tid med det här, jag har annat att tänka på. Ni anar inte.
Men jag ska verkligen skriva om Landskrona BoIS sen, men det är ett ämne man ska tassa fram mot och suga in för att sen kunna slå på en trumma som ingen annan kan hitta.

Det som kommer nu skrev jag på begäran av Gunnar Bergdahl (HD`s kulturchef) inför allsvenska premiären mot HIF 2004, allt är sant, allt har hänt:


Jag bor i Vollsjö nu. Jag såg några bortamatcher förra året, och alla hemmamatcher utom premiären. Först moppen till Sjöbo och vidare med bussen till Lund, sen tåget till Landskrona.
I dag startar Allsvenskan och i går var jag på besök i Landskrona, träffade Kuling på busshållplatsen.
”Ska du på matchen då”, frågade han buttert.
”Nä …”, sa jag. ”Jag går inte på premiärmatcherna längre, vågar inte …”, sa jag och berättade om eftermiddagen på hotellrummet för två år sen. Jag och Sportradion, och den annars så strame Ralf Edströms röst sprack vid flera tillfällen. Sex-två, och jag satt ensam på ett hotellrum i Göteborg med några lättöl.
Dagen efter åt jag frukost i nästan två timmar, läste alla tidningarna. Varför? Varför stannade jag en natt extra i Göteborg istället för att gå på matchen …
”Ja, det är för jävligt”, sa Kuling, ”det var bättre förr …”, sa han och berättade …


… det hade regnat hela dagen och dom satt på Akropolis, den grekiska krogen. Det var Hasse och Persson som hade målat sej randiga i ansiktena. Och Kuling som satt och muttrade, nä, fan heller.
Det var 1994 och BoIS skulle möta HIF på Olympia.
”Vadå, det är klart du ska med Kuling, du måste ju ställa upp, det är en solidaritetshandling, visa grabbarna att vi också kämpar …”, sa Hasse, och Persson nickade.
”Men ni är ju helt sjuka, cykla till Olympia …”, sa Kuling, ”och vi har ju bara en cykel, nä … Och regnet, det pissar ju ner”, sa Kuling. ”Nä, jag tar bussen …”
”Du”, sa Persson och reste sej upp för fort, stötte till bordet så att ölen spillde, ”du ska veta en sak, herr Bessewisser”, sa han och hötte med näven mot Kuling. ”Va, fattar du hur dom ställer upp för oss, grabbarna i laget, i vått och torrt, va … Dom gör alltid sitt bästa. Nu är det min själ vår tur att ge nåt tillbaka”, sa Persson högtidligt och Hasse nickade.
”Just det”, sa Hasse, ”det är dags att vi gör nåt för dom nu”, sa han och dom tog på sej varsin svartvitrandig sopsäck och marscherade ut i regnet, hoppade upp på den gamla damcykeln.
Hasse trampade och Persson tyngde ner den vingliga pakethållaren när dom försvann norrut, bort över Rådhustorget.

Det var en skitmatch, tyckte Kuling, noll-noll och regnet föll över Helsingborg. Kuling undrade var hans två kamrater hade tagit vägen. HIF pressade och pressade och hela förbannade Olympia skrek högfärdigt och väntade på det första målet som skulle få korken ur ketchupflaskan.
”Hela Olympia”, gapade dom, ville att alla skulle heja fram dom rödblåa favoriterna, ”hela Olympia, hela Olympia.” Hela tiden.
Kuling längtade efter solen, det går åt helvete, tänkte han, det går käpprätt åt helvete.
Så plötsligt, som en blixt från en klar himmel i det ettriga regnet, kom Håkan Söderstierna igenom och sköt mål. Ett-noll till BoIS och tio minuter kvar, och allt blev tyst. Helt tyst i en tiondels sekund, när man plötsligt hörde två klara stämmor från två svartvitrandiga sopsäckar som sprang, liksom flög upp på bortaläktaren, klappade med händerna och sken som solar i dom kladdiga ansiktena.
”Hela Olympia”, skrek Hasse och Persson, ”hela Olympia”, skrek dom och några hundra genomvåta boisare sjöng med, ”hela Olympia.” Annars var allting tyst …


”… ja, det var tider”, sa Kuling, ”nä, dom kom ju lite sent, grabbarna. Det hade ju tagit lite tid att cykla hela vägen till Helsingborg. Nä, men så slapp dom ju betala inträde, såg bara sista tie. Men det räckte ju, nä, det var bättre förr”, sa Kuling och tar en klunk öl. ”Nä, vi klarade ju ett-noll. Men det var min själ blåställen på, inget förbannat glidande som det är nuförtiden .. Det flög min själ inga stekta sparvar in i flabben på en, på den tiden”, sa Kuling,
”Men”, sa jag och log och nu kom bussen till stationen, ”sex-två är ju inte så dåligt ändå …”
”Nä nä, det är väl inte det”, sa Kuling och log också, ”men det var ändå bättre förr …”
Jag tog tåget till Lund och bussen till Sjöbo sen. Tog på mej överdragsbyxorna och en extra tröja under vinterrocken, satte mej på mopeden och körde dom sista 14 kilometrarna hem.

Jag bor i Vollsjö nu och i dag startar Allsvenskan. Det blir till att ta yxan och gå ut och hugga några bitar ved från den stora soffan som grannen slängt ut genom teverumsfönstret. Elda i kaminen och öppna en lättöl, knäppa på Sportradion och hoppas att den annars så strame Ralf Edströms röst ska spricka igen.