Desperation i många andra städer än Landskrona

Jag var i London, i Brixton i slutet av åttiotalet. Jag och Rickard i ett av många ockuperade hus. Vi bodde hos Rickards (och sen även mina) kompisar från Nordirland. En mus sov aldrig i ett akvarium i det lilla vardagsrummet med heltäckningsmattan som jag och Rickard sov i, dom noppiga sofforna.
En hård snubbe spottade en snorloska på väggen.
"What do you call that", försökte jag säga, engelskt.
"Decoration", svarade han barskt och brett.

Jag har varit i liknande bostäder i Landskrona långt innan massinvandringen förstörde människors minne till att bara ha rosaluddiga drömmar kvar om hur jävla bra det var förr. När underklassen i alla fall hade vett att bli sönderbrända i solen på sommaren.

Claes Hylinger pratade i Göteborg om att man inte lär sej särskilt mycket av sina erfarenheter. Som exempel tog han landstigningen i Frankrike under andra världskriget, när befriarna hälsades med blommor och vin.
Så hade Bush tänkt sej att det skulle bli i Irak också. Vi gör ju vad alla vill. Men att ersätta Saddam med Bush var kanske inte vad de komplexa irakierna ville. Det blev inte så mycket blommor och vin. Och USA hade alldeles för lite folk. Alldeles för lite kanonmat.
Du är inte densamma på eftermiddagen som du var på kvällen.
Ett pris till den som förstår den komplexe Claes Hylinger tolkad av den komplexe Jonas Bergh.

Beaver kom med kofoten en kväll i november i slutet av åttiotalet i Brixton. En skotte ville ha någonstans att bo. Vi följde med när Beaver bröt sej in i traditionella engelska radhus, tomma. I en stadsdel full av invandrare från Irland, Nordirland, Skottland, Indien, Pakistan. Människor som ville bo, jobba.
Till sist hittade vi ett hus där elen fanns kvar. Grannarna var vanliga engelsmän, som väl inte hade råd att flytta, kanske inte ville. Dom öppnade fönstret och skrek att dom skulle ringa snuten.
"Fuck you, fuck you", skrek skotten i Thatchers England, han ville bara hem, men där fanns inga jobb.
Synd att han inte bodde i Sverige idag, i Landskrona. Då hade han fått hjälp att flytta hem. Men hade det funnits jobb då?
Nä, givetvis inte, men det är väl inte sverigedemokraternas problem. Dom vill ju bara ha till sin egen A-kassa och sjukpension.
Fast, vänta lite, var killen skotte, sa du. Jamen, vadå, skottar gillar vi. Dom tycker ju om öl och fotboll.
Kom så går vi ut och knackar några.

SD-Thord vill ha mer företagande i Landskrona. Men invandrare ska hjälpas att starta företag i hemländerna. Men SD är inte främlingsfientliga, vem som helst får starta företag, fast i sina ursprungliga hemländer, förstås. Jag kom från Belgien på femtonhundratalet, var kommer du ifrån, Thord?
Varför svarade du inte på en enda fråga i teve?
Men hur ska ni göra konkret, frågade programledaren.
Varför svarade du inte, Thord? Konkret alltså. Man kan inte bli tagen på allvar när man inte har något att komma med. När ens arbetslöse mediatränare har sagt till dej: Det är bra, Thord, men snacka inte om invandrare, bara, så löser det sej.
Men då hade du ju inget att säga, eller hur, Thord?
Du får nog gå ner i källaren och slipa på partiprogrammet om du ska fortsätta kalla dej icke främlingsfientlig. Och vad tycker en stor del av dina väljare om det?

Jag pratar alltså om ett klassproblem.

Det krävs ofta av sverigedemokratin att dom andra ska kunna prata svenska och göra rätt för sej (helst ska dom ju åka hem, givetvis). Jag har fått kommentarer på min blogg och mejl till min privata mejladress, det är tydligen totalt oviktigt att kunna skriva svenska om man är sverigedemokrat. Det förklarar den stora arbetslösheten bland sverigedemokrater (enligt statistik som jag läste i en seriös dagstidning), vem fan vill anställa någon som inte kan författa en enkel jobbansökan.
Vi skattebetalare tycker att det är för jävligt, all skolgång vi har bekostat, till ingen nytta.
Nä, hellre invandrare då, dom har fått sin utbildning i hemlandet.

För att summera: Det blir aldrig som förr igen, mina vänner. Och förr var inte så jävla bra som många tror. Möjligen fanns det fler drömmar då, när man var yngre. Men drömmar har och kommer alltid att fortsätta krossas om man inte tar tag i det själv. Man kan inte skylla på andra. Du sjukpensionär, som kanske är på valbar plats, ta din säng och gå!

Landskronaproblemet är inte unikt. Glöm inte det. Möller som bloggar på HD skriver om att landskronaborna kör så dåligt så dåligt. Vad är det med er, är det färjan som saknas, att ni aldrig kommer utanför stadsgränsen längre. Titta först på Landskrona, en skön och märkvärdig stad. Ta er sen en titt på världen, den finns överallt. Kom med din kärra till Möllan en lördagförmiddag, Möller. Då ska du se på trafikkaos, eller vilken dag som helst.

Märk väl: jag skrev PROBLEMET. Det finns ett problem, jag är ingen struts.

Jag som läser fler tidningar än Landskronaposten, ni ska veta att samma provinsiella gnällande finns i andra städer.

Och sluta nu att skriva att det inte går att vara ute i Landskrona efter mörkrets inbrott. Vi vet ju alla att det är fel. Gå ut istället, glada, tillsammans.

Om det är något ni undrar så får ni ringa till Kent Hansson på Kvällsposten, han vet allt, efteråt.